Boken Exodus (Oxford University Press 2011) av Paul Collier har blivit, om inte förtigen, ändå föga uppmärksammad. Det är synd, därför att den innehåller resultat och insikter av särskild vikt för den svenska samhällsdebatten.

Det väsentligaste kan sammanfattas i en mening: Ju större kulturell skillnad som råder mellan kulturen i ursprungslandet och den i mottagarlandet, dess större blir med tiden invandringen, allt annat lika. Kanske är detta inte så svårt att förstå. För den som invandrar från ett land med starkt avvikande kultur är det svårare att orientera sig i mottagarlandet och svårare för det omgivande samhället med dess institutioner – skolor, företag och annat – att ta emot och ge den nyanlände skolutbildning och anställning än för den, som invandrar från ett i kulturellt avseende mer jämförbart land.

Därför blir det nödvändigt för en sådan invandrare att söka hjälp hos sina landsmän, att vända sig till den enklav dit han av samma skäl redan från början har sökt sig. Med tiden kommer sammansättningen i enklaven också att innehålla individer, som blir allt mer avvikande från det omgivande samhället – därför att de andra, de som är mer lättintegrerande, har tagit sig därifrån. Det som i den svenska debatten framställs som en radikalisering av ett befintligt kollektiv är därför kanske istället i stället en förändrad sammansättning av befolkningen i enklaven.

Resultatet blir med tiden en enklav som alltmer liknar ursprungslandet, allt mindre mottagarlandet. Detta är anledningen till att invandringen – allt annat lika – accelererar. Det blir allt lättare att söka sig till det nya landet. De kulturella skillnaderna mellan enklavens invånare och invånarna i ursprungslandet blir allt mindre – och samtidigt allt större gentemot mottagarlandets kulturella mönster.

”Det är som hemma här – jag kan tala arabiska och få tag i samma varor som i hemlandet” säger den intervjuade flickan i Malmö glatt till tv-reportern.

Till denna mekanism kommer också det som hittills mer uppmärksammats – den religiösa och extremistiska propagandan och den ordning som följer av att traditionella klanlojaliteter får allt större betydelse.

Det är okunnigt och barnsligt att inbilla sig att denna utveckling kan vändas så länge de befintliga enklaverna blir allt större i storstäderna och nya etableras. Varför skulle enklavens invånare bry sig om det svenska samhället? Deras barn går i skolor som ger dem så dålig utbildning, att de inte blir anställningsbara. De vuxna blir visserligen bidragsförsörjda, men de får ingen plats i det svenska storsamhället, vilket de däremot får i enklavens klaner.

Resultat från Putnam och andra visar också att ju större kulturskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper i ett samhälle blir, dess mindre blir tilliten i samhället. Enklavens invånare litar allt mindre på storsamhället – och de har skäl att vara misstrogna. Och det gäller också i den andra riktningen – fast man inte vill erkänna det.

Hyckleriet avslöjades brutalt under den gångna politikerveckan i Järva. Det som skulle framställas som ett demokratiskt meningsutbyte var snarare ett slags ockupation. Partiledarna behövde inte bekymra sig om brist på publik, så tätt var det med poliser. Det fanns också prickskyttar på taken. För en gång skull hade gränserna – de osynliga men ändå av gängen fullt utbyggda och bevakade – upphävts. Då behövdes poliserna.

Finns det överhuvud någon lösning på denna situation, som de flesta väl ändå anser inte vara önskvärd? Jag tror det. Men det kräver ett mycket mer sakligt synsätt. Det kräver att man utgår från den befintliga situationen – att man gillar läget, istället för att drömma om och tala om något önskvärt. Det har man nu gjort i ett antal decennier samtidigt som situationen blivit allt värre.

Alltså acceptera att dessa enklaver, dessa utanförskapsområden skiljer sig från det svenska samhället mer än vad – säg – de finska, tyska, franska och polska samhällena gör. Låt invånarna ta samma ansvar och ha samma beslutanderätt för sina områden som invånarna i de schweiziska kantonerna. Acceptera att de får ha sina egna poliser och sin egen rättsskipning, sitt eget sätt att bedriva undervisningen i skolorna och även betala för allt detta med egen kommunalskatt och sedvanliga skatteutjämningsbidrag. Den som inte vill underkasta sig denna regim skall ha rätt att lämna området – oavsett vad dess ledning anser. De som vill lämna skall också få hjälp att göra detta, mot att de på nytt får ansöka om svenskt medborgarskap – som de först kan erhålla efter det att de förklarat sig villiga att följa svenska lagar och regler.

Men detta är ju inte möjligt! Nej, det är det inte. Se det som ett illustrativt tankeexperiment. Redan nu är vi mycket nära det som skisserades ovan. Skillnaden är att vi hycklar, vi vill inte erkänna det. Och därför blir inte heller något gjort. För vad gjorde politikerna i Järva, vad hade de att erbjuda invånarna i detta så kallade utanförskapsområde? De gav dem moralkakor. De talade om krav som man måste motsvara för att ha en plats i det svenska samhället. Men publiken bestod mest av poliser och ditknuffade egna partianhängare. De berörda var till endast mycket liten del där. Partiledarna försökte alltså täcka upp för egna försyndelser genom att – i verkligheten – rikta sig till de egna anhängarna. ”Titta här, märk hur tuff jag är. Jag har inte alls ansvar för att det ser ut som det gör!”

Jag tror inte någon blev övertygad, Inte de egna anhängarna, inte de som man låtsades rikta sig till.

Hyckleriet fortsätter alltså.