Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.

Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde.

(Avfärda nu inte detta bara för att det så uppenbart är fel. Betänk i stället att alla stora ideologier bygger på vansinniga antaganden. Platons rena idévärld och kristendomens himmelrik är, som Nietzsche påpekade, samma skrot och korn, således påhitt som ingen kan bevisa. ”Eppur si mouve” lär Galileo ha sagt vilket betyder att jorden lik förbannat rör sig kring solen och så är det med de underliga teorier som mänskligheten låter sig drivas av; vi blir inte av med dem eftersom vi måste hitta på en förklaring till det oförklarliga.)

Sedan arbetsvärdeläran väl är etablerad följer resten som på räls, ty uppenbart är att resultatet av produktionsprocessen i verkligheten inte alls fördelas efter antalet insatta arbetstimmar. Feodalherren och kapitalisten, herremän inom respektive produktionssätt, bestal det arbetande och värdeskapande folket på allt utöver vad folket behövde för att reproducera sig.

Socialismen handlar om att detta ska ställas tillrätta genom att det arbetande folket självt får njuta frukterna av sina ansträngningar och rättvisa därmed upprättas. Det är egentligen en ganska rättfram princip.

Om man förstått detta så ser man likheterna med PK-ismen. PK-ismen handlar också om det rättvisa sättet att fördela produktionsresultatet. Men fördelningsnyckeln är inte antalet insatta arbetstimmar, utan människans lika värde. Alla, oavsett insats, har samma rätt till en lika del av produktionsresultatet till följd av det lika människovärdet.

Att produktionsresultatet i verkligheten inte är fördelat enligt värdegrunden beror, precis som i den marxistiska berättelsen, på utsugning. Den som får mer än en annan är en utsugare och därmed en förtryckare. Skillnaden mellan marxismen och PK-ismen är att det är arbetsinsatsen som grundar rätten till ersättning hos marxismen medan det inom PK-ismen är envars faktiska existens som människa.

(I nästa steg kommer även djuren att få denna fullständiga och likvärdiga rättighet tror jag. Vänta bara tills skalbaggarna bildar fackförening. Jag har planerat en fiskombudsman för motsvarande ändamål, se här).

Så hade det varit om PK-ismen hade haft en enahanda förkunnare såsom Karl Marx när det gäller socialismen eller Jesus när det gäller kristendomen. Men PK-ismen har inte etablerat sig på detta centralplanerade sätt, utan gradvis vuxit fram med utgångspunkt från en allmän och dominerande känsla av det är åt helvete att någon annan har det ekonomiskt bättre än jag.

Grupp efter grupp har insett att det gäller att organisera sig och utveckla en teori för att trovärdigt kunna argumentera för att just den gruppen ska ha sin rättfärdiga del (eller mer) av produktionsresultatet. Argumentationen är att gruppen är och troligen alltid varit mer förtryckt än någon annan. Kvinnor av män, mörkhyllta av ljushyllta, transpersoner av cispersoner, bögar av hetero, göteborgare av stockholmare och så vidare.

Då har vi inte ens nuddat vid den monumentala orättvisa som, enligt det PK-istiska grundantagandet, ligger i att folk i tredje världen lever på sämre ekonomisk nivå än folk i länder som Sverige. Skillnaden i sig innebär en kränkning av tredjevärldsmedborgarnas rättigheter som är att enligt värdegrunden erhålla sin lika del av allt som produceras i världen, kläder, sjukvård, doktorsgrader, datorer, hamburgare. Om verkligheten inte ger dem deras rätt så får verkligheten dompteras med kvoter, bistånd, skatter, parisavtalsutjämningar eller vad som helst som behövs för att åstadkomma rättvisa. Om dessa folk kommer till Sverige och hämtar vad de har rätt till är det bara rimligt.

Så, ja, PK-ismen påminner marxismen i sitt vanvett ehuru den utgör en helt annan sorts dårskap och har annorlunda intellektuell konstruktion och tillkomsthistoria.