Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.

Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.”

Nästa dag rings man vid på mobilen. ”Var kan vi träffas, tror du?” ”Jag tror i eftermiddag, men jag vet inte säkert. Vi kan ju sikta på hörnet av Sturegatan och Karlavägen klockan halv sju.”

Klockan tre får man ett samtal: ”Du, det blir lite körigt till halv sju, kan vi ses en kvart senare?” ”Visst”.

En timme senare inser man att man måste gå på Systemet och ringer därför upp: ”Du, jag måste gå på Systemet på Nybrogatan. Kan vi inte ses där i stället så slipper jag bära pavorna så långt.”

Sådär kan det hålla på hur mycket som helst och det beror på att vi har mobiler, för utan dem vore båda kontrahenterna mestadels helt onåbara för varandra. Då var det bara att följa planen. Nu kan planen ändras hela tiden, vilket också sker. På det viset kan man få processen att sammanlagt ta tio minuter eller kanske tjugo eller ännu längre.

Det märkvärdiga med detta är att vi alltså ett tekniskt genombrott som vi tacksamt anammat, mobiltelefonen, möjliggjort en sänkning av produktiviteten. Ett uppdrag som tidigare krävde 30 sekunders mental ansträngning plus lite efterföljande disciplin kräver nu mångdubbelt mer tid och knappt någon disciplin.

Nu kanske du säger att just på den här punkten medför mobilen möjligen en produktivitetssänkning men att den i alla andra tillämpningar ökar produktiviteten så att den netto är en effektivitetsmaskin.

Kanske det. Jag är inte så säker. Framför allt inte efter att ha hört portugisiskafrökens analys. Hon hävdar att tidigare tekniska framsteg ersatte fysiskt arbete, till exempel disk- och grävmaskinen, varigenom människor fick lika mycket livskvalitet med mindre kroppsansträngning. Men den teknik som utvecklas numera ersätter i stället mental ansträngning, sådant där som tänkande, planering och lämpliga värderingar.

Nu för tiden, säger språkfröken, tror skolbarn att de i stället för att lära sig saker kan slå upp allt på internet. Det är samma syndrom som med mobiltelefonen. Man behöver inte anlita hjärnan och slipper tänka och på andra sätt belasta sig mentalt.

Den stora frågan är om detta är ett framsteg eller en sorts försvagande tillbakabildning. Är det möjligt att mänskligheten blir bättre av att människan slutar använda hjärnan? För mig är det svårt att tänka tanken. I min värld har det alltid varit den mentala ansträngningen som legat till grund för förkovran och utveckling. Det är det sant mänskliga.

Mental anspänning är en möda. Det är jobbigt och svårt och därför är det naturligt att folk flyr från uppgiften. Men tekniska framsteg som möjliggör för människor att göra avkall på det som gör dem till människor låter för mig som en självmotsägelse. Hela tanken att en utveckling som öppnar för fördumning kan vara gynnsam är för mig en styggelse.

För jag tror det handlar om fördumning, och felet är inte de fantastiska maskinerna, utan den lättjefulla föreställningen att deras uppgift är att låta oss slippa använda huvudet.

Att svenska universitetsstudenter numera har sämre kunskaper än tidigare verkar rätt allmänt accepterat. Men det betyder inte att de skulle ha blivit dummare enligt mitt och språkfrökens resonemang. Men min brasilianske favoritfilosof, universitetsprofessor Clóvis de Barros Filho, påstår att hans elever blivit dummare under de senaste femton, tjugo åren: deras ”förmåga att göra intellektuella abstraktioner” har försvagats och likaså deras ”skicklighet vad gäller kritiska reflektioner”.

Man vet egentligen inte så mycket säkert om de avgörande frågorna i samhällslivet.