Den 27 maj, tolv dagar före valet i Storbritannien, läste jag en artikel i Dagens Nyheter som förklarade att Theresa May hade segern som i en liten ask. ”Därför kan ingen rubba Theresa May”, var rubriken. Det förklarades att ”Theresa May [drar] fram över landet och krossar både främlingsfientliga Ukip och det krisande Labourpartiet i ett enda slag”.

Förklaringen till denna oerhörda och säkra framgång låg i att ”de brittiska konservativa gillar helt enkelt att vinna. Och vinner är något Theresa May gör”. För att understryka Mays förkrossande överlägsenhet drar skribenten till med en talande liknelse: ”Det här är ett presidentval med bara en kandidat”.

Den 10 juni, två dagar efter valet, har samma skribent (som heter Katrine Marçal, men det kunde nog ha varit vem som helst) i Dagens Nyheter ingenting till övers för Theresa May, som inte kommer att ”överleva” länge. Det var dumt att kalla till folkomröstning. Och ”sedan klantade hon fullständigt till den”.

Nu har ”Theresa May… inte särskilt många vänner. Det har hon aldrig haft”, särskilt inte bland sina partikamrater: ”avskyn de i dag uttrycker mot Theresa May är äkta”.

Upp som en sol och ned som en pannkaka på två veckor jämnt om man ska tro denna journalist. Det får mig att fundera och funderingarna gäller inte i första hand journalisten själv, utan den tidning som huserar henne. Visst kan man säga att det här är en skitsak, men det man gör i smått, det gör man i allmänhet också i stort och det är i detaljerna kvaliteten eller bristen därpå manifesteras.

Det första som slår mig är kortsiktigheten i perspektivet och därmed ansvarslösheten. Hur länge anser Dagens Nyheter att dess verklighetsbedömningar och förutsägelser ska gälla? Om jag förutsäger utfallet i en fotbollsmatch, utgår folk då inte från att jag menar utfallet till matchens slut? Kan jag komma och säga att prognosen bara gällde till första halvlek eller femton minuter in i matchen? Man vet inte hur Dagens Nyheter tänker eftersom tidningen inte kommenterar sina förvillelser. Kanske har ärendet föranlett långa och upprörda diskussioner på redaktionsmötena, men jag tror inte det. Varför själv ta ansvar när inget yttre ansvar krävs? Äsch, vi är ju i underhållningsbranschen, det är väl ingen som tar oss på allvar i alla fall?

Det andra som slår mig är slarvet i det journalistiska hantverket som i de två artiklarna oavsiktligt avslöjas. I den andra av de två artiklarna kannstöps om orsakerna till debaclet. Ett fel var att Theresa May bestämde för mycket själv: ”En liten grupp nära rådgivare på tre personer (där en var Theresa Mays man) tog kontrollen över hela valkampanjen, säger upprörda Torypolitiker. Det har mumlats om det i flera veckor”.

Mumlats om det i flera veckor? Alltså redan när den första artikeln skrevs? Varför togs inte hänsyn till sådan falskskorrande information när de första hyllningarna till Theresa May presenterades? Vad tycker man om en åklagare som inte bryr sig om, kanske rentav skyfflar undan, indicier som går emot hans bevistema?

Det är väl skillnad på åklagare och journalister invänder någon indignerat. Är det? frågar jag. Ska inte båda sköta sitt hantverk med ansvarskänsla och skicklighet? Även om konsekvenserna är helt annorlunda så råder, vad jag fattar, i princip ingen skillnad på utredningsslarvet i Kevin-mordet och slarvet bakom uttalandet att ingen kunde rubba Theresa May.

Jag undrar om Dagens Nyheter skäms i alla fall lite, lite.