Eftersom ingen vet vad populism betyder så kanske jag kan få presentera ett synsätt i syfte att skapa ytterligare förvirring.

Populismen bygger på en tankefigur av följande konstruktion:

1. Företeelse X existerar på ett iögonenfallande sätt.

2. X är dåligt.

3. X är därför orsaken till allt som är dåligt.

Nu ska jag ge några exempel.

I Brasilien är X politikernas korruption. Alla känner till företeelsen och alla pratar om den och tycker illa om den. Den anses också förklara alla landets tillkortakommanden. Alla brasilianare jag talat med – visserligen bara några procent av en promille av en promille av landets befolkning – vet att skolorna, sjukvården, infrastrukturen och allt det andra saknar resurser för att politikerna snott resurserna.

Jaha, säger jag, hur mycket kan en genomsnittspolitiker sno per år? Två miljoner kronor? Kanske det, säger brasilianaren. Det finns 26 delstater plus nationalkongressen, totalt 27 politiska församlingar. Ska vi anta att det finns 500 korrupta politiker i varje (vilket innebär att nästan alla politiker i nationalkongressen snor två miljoner om året)? OK, säger brasilianaren.

Det blir 13 500 politiker gånger två millar om året, alltså totalt 27 miljarder kronor, vilket motsvarar 0,14 procent av landets BNP. Hur illa man än tycker om korruptionen kan man därför inte påstå de stulna pengarna skulle räcka till att lösa landets sociala problem. Inte ens om politikerna stulit tio gånger så mycket hade det påverkat den sociala servicen mer än marginellt. Men det förhindrar inte att brasilianarna tror att landet skulle ha en fullt utvecklad välfärdsstat om politikerna vore hederliga. Det är populism.

Nazismen, särskilt dess antisemitism, var också populistisk enligt ovan redovisade tankefigur. Judarna fanns. Visserligen tycker inte jag att judar är dåliga, tvärtom, jag är en glödande prosemit, men nazisterna tyckte det. Därför ansåg de att allt ont som drabbade världen var judarnas fel. Zions vises protokoll är en klassisk redogörelse för hur punkt 3 i tankefiguren kunde gestalta sig i den populistiska fantasin.

En annan populär populistisk myt är det där om att ett gäng nordamerikanska mångmiljardärer med George Soros och den nyligen bortgångne David Rockefeller i spetsen driver fram globaliseringen för att undergräva sin fiendes – de nationella regeringarna – inflytande så att de (multimiljardärerna) ska kunna härja fritt i världen. Ja, multimiljardärerna finns enligt punkt 1. Ja, de kan säkert vara giriga roffare enligt punkt 2. Men att de därför styr historien enligt punkt 3. är nys och populism.

Ytterligare ett exempel på populism är föreställningen att migranterna i Sverige orsakar alla landets vedermödor. Ja, deras existens är uppenbar. Ja, de orsakar en massa stök som Sverige inte varit vant vid. Men nej, den svenska skolan är dålig oberoende av migranterna och svenskarna har själva lärt sig att missbruka bidragssystemen. Så Sveriges problem beror inte på migranterna utan på att våra härskare politikerna varken har förståndet eller handlaget att ta itu med nationens dilemman.

Hur förhåller sig då våra härskare politikerna till sina uppenbara misslyckanden, till exempel när det gäller integrationen av migranter? Jo, med ett rejält stycke populistiskt tänkande som kallas för ”strukturell rasism”. Ja, rasism finns. Ja, den är dålig. Men nej, svensken är inte till den grad inpyrd av främlingsfientlighet att det kan förklara migranternas misslyckanden exempelvis i form av kriminalitet och bidragsberoende.

Våra härskare politikerna skyller ifrån sig. Kanske är just detta det populistiska tänkandet grundbult. När politikerna skyller andra för populism ägnar de sig i själva verket åt populism. Den som sa´t han va´t, den som nämnde´t han klämde´t.