Om man frågar president Donald Trump vad globalisering betyder skulle han antagligen säga något om att amerikanska jobb flyttar till Kina, något som han inte gillar.

Om man frågar Tjeckiens före detta president Václav Klaus vad globalisering betyder skulle han sannolikt peka på en, enligt honom, av Brysselbyråkratin framkallad folkvandring till Europa av afrikaner och folk från Mellanöstern. (Ta del av hans läsvärda bok Folkvandring, en kort vägledning till vår tids migrationskris eller vänta lite så skriver jag en krönika om den.)

Jag har ytterligare en – möjligtvis kompletterande – tolkning. Globalisering handlar inte bara, kanske inte ens framför allt, om att varor, tjänster och människor flyttar sig fritt över världen, utan också om att kulturmönster internationaliseras.

Jag var nyss i Brasilien och talade med några lokala medelklassmänniskor i min egen ålder om hur vi levde för femtio år sedan och om hur vi lever idag.

Det visade sig att brasilianska pojkar och flickor, i varje fall de jag talade med, för femtio år sedan hade levt som jag och mina kompisar i Sverige. Flickor i Brasilien hoppade rep och hage med varandra utan något särskilt överinseende från föräldrarnas sida, ibland ganska långt hemifrån. Likadant med pojkarna, som spelade kula och fotboll och slogs.

Liksom i Sverige var alla vuxna legitimerade uppfostrare med rätt att ta främmande barn i upptuktelse när barnen gjorde överträdelser. På det viset gjorde det inte så mycket om barnen släpptes vind för våg ty det fanns alltid andra själrekryterade uppfostrare än föräldrarna till hands.

Jag frågade om det där bara gällde medelklassen eller om beteendemönstret var detsamma bland de fattiga. Mina sagespersoner var inte säkra, men de trodde att alla samhällsklasser, utom möjligen de allra rikaste, betedde sig på samma sätt. Jag sa att min uppfattning var densamma om Sverige för ett halvt sekel sedan.

Numera är det helt annorlunda i Brasilien, förklarade man. Barnen släpps inte ut på gatan utan överinseende och beskydd. För övrigt släpps de inte ut alls, utan transporteras till olika aktiviteter i bil av någon förälder eller annan vuxen som tilldelats särskilt ansvar för ärendet. Att barnen skulle ta eget ansvar fanns inte, förklarade man vidare. Pojkarna spelar inte längre kula på sandgångarna utan i stället dataspel. De fattiga, trodde man, hade övergett sina gamla småborgerliga uppfostringsmetoder. Det antogs bero på en kraftig ökning av inslaget av ensamstående mödrar.

Min poäng är inte att det var bättre förr, utan att någonting som vi kan kalla för globalisering tycks styra så att enahanda beteenden och kulturmönster reproduceras över hela världen – eller i varje fall i samhällen som tillhör den västerländska kultursfären.

Frågan är vilka mekanismer det är som åstadkommer denna internationella enhetlighet. Det går att begripa att finansiella system och regelverk blir alltmer enhetliga när världens ekonomier flätas samman, men varför ska brasilianska, svenska, nordamerikanska och troligen även norska medelklassföräldrar ungefär samtidigt börja curla sina barn bara för att produktionen av varor flyttar till Ostasien? Varför tål inte längre föräldrar någonstans i vår kulturkrets att andra vuxna – eller barnens lärare – försöker uppfostra deras barn? Varför har man överallt infört likartade psykologiska bokstavsdiagnoser och medicinska behandlingsmetoder för barn som förut bara ansågs besvärlig och olydiga och sattes i skamvrån (vilket kanske inte gjorde dem bättre)?

Bakom förändringarna ligger troligen de ekonomiska framgångarna som har gjort att vi överallt kunnat satsa mer resurser på danandet av nya släkten. Det är väl ingen tvekan om att det nya sättet att producera nya generationer är mer resurskrävande än det gamla. Sannolikt har det inte förbättrat resultatet i proportion till den ökade resursåtgången. Samhällsreproduktionen har helt enkelt blivit mindre effektiv. Den nya rikedomen har således gjort det möjligt för oss att betrakta barnuppfostran och danandet av nya släktled till samhällets fortbestånd inte som en sorts produktion under knappa ekonomiska villkor utan i stället som ett slags konsumtion, rentav lyxkonsumtion, där själva slösaktigheten är ett sätt att manifestera samhällets ekonomiska framgångar, kort sagt en sorts motsvarighet till Egyptens pyramider, alltså ett onödigt men tilltalande slöseri.

Men det besvarar inte frågan varför alla gör likadant, bara frågan hur det kommer sig att alla har möjligheter att göra likadant. Att vi faktiskt gör på ett enahanda sätt beror nog som vanligt på att nordamerikanerna hittar på nya livsstilar som vi andra lydigt följer eftersom vi inte kan uppfinna något bättre själva.