SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.

Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel av Gunilla Kindstrand i senaste Axess, nr 4 2017. Artikeln handlar om Roland Huntford, den brittiske journalisten som år 1971 publicerad boken The New Totalitarians där han hävdade att svenskarna var just det, att vi lydde och att alla gick åt samma håll:

Av massmedia att döma förefaller Sverige styras av en totalitär diktatur. Press, radio och TV uppvisar en förvånansvärd likhet, som om de vore styrda av ett Propagandaministerium.

Men den sociala kontrollen kommer inte nödvändigtvis från någon sorts statliga tankepoliser, utan utövas av medborgarna själva som en naturlig del av umgänget:

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Den som säger emot förvandlas till en ”icke-person”, vilket Huntford kallar ”den inre censuren”:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi… De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker.

Här får jag myror i huvudet. Huntfords iakttagelser känns mitt i prick.

– Varför får du myror i huvudet när iakttagelserna känns mitt i prick, Sherlock Holmes?

-Just därför, min käre Watson. De borde inte kännas mitt i prick.

– Nu får du förklara, Holmes.

– Watson, har du tänkt på att det faktum att stim byter riktning inte säger något om vilken riktning de väljer?

Huntfords observationer känns mitt i prick för att de beskriver även vår tids PK-ism och åsiktskorridor. För vår tid, i varje fall för mig, är PK-ismen och åsiktskorridoren närmast synonyma. Det är som om de vore oupplösligt förbundna med varandra. Men när Huntford skrev sin bok år 1971 fanns inte PK-ismen, åtminstone inte enligt min tolkning av idéhistorien, ty PK-ismen började utvecklas i samband med 1968 års idérevolution. Så tidigt som år 1971 hade den ännu inte hunnit göra sig till tvingande synsätt och åsiktskorridor.

Om jag har rätt kan vi dra ett antal slutsatser.

Den första slutsatsen är att snigelstimsmentaliteten är mer grundläggande än PK-ismen. Den gällde före PK-ismen och den kommer att gälla efter PK-ismen. Svenskarna är ett snigelstim oberoende av vilka idéer som för tillfället härskar.

Den andra slutsatsen, eller i varje fall hypotesen eller kanske förhoppningen, är att sniglarna nu, ett halvsekel efter 1968, är på väg att kasta PK-ismen över ända och djärvt ta en sväng i en ny mental riktning. Det känns så. Journalister är ofta folk med fina känselspröt. Jag har nyligen träffat flera stycken högrankade mediepersoner, även från statliga medier, som tycker PK-ismen börjar kännas som ett skruvstäd.

Vi måste ha en ny berättelse som kan ersätta den PK-istiska samhällsbilden. Vi måste peka ut en ny riktning för sniglarna. Annars kommer de bara att bli förvirrade eller ge efter för falska lockrop, till exempel föreställningen att allt ont beror på migrationen.

Ja, migrationen är för närvarande vårt största och mest akuta problem, men grundfelet är politikerväldet med dess skadliga PK-tänkande. Migrationen är ett symtom, visserligen ett farligt symtom som måste åtgärdas, men likafullt inte grundorsaken.

Den tredje slutsatsen är att när ett nytt tänkande slagit rot i svenskarna så kommer detta tänkande gradvis att utvecklas till en lika trång åsiktskorridor som vi har idag. Det ligger i vår snigelstimsnatur.