När en sådan som utbildningsminister Gustav Fridolin uttalar sig i vilket ärende som helst har man anledning att föranstalta om skärpt vaksamhet. Man bör syna varje ord han säger och noggrant undersöka om även de på ytan acceptabla förslag han framför inte i själva verket är villospår.

Tänk på hans löfte från 2014, innan han tillträtt som utbildningsminister, att han skulle ”fixa skolan på 100 dagar”. Hur kan en så huvudlös utfästelse förklaras?

Vad jag förstått är mannen inte ointelligent. Han kan således inte ha trott på sin försäkran. Han måste ha haft ett dolt – och därför troligen ont – syfte.

Det finns, har jag upptäckt, i Sverige ett litet antal upphöjda, betydelsefulla och erkända debattörer som då och då kommer med uppmärksammade inlägg som i verkligheten är tokiga, men på ytan framstår som så trovärdiga att andra debattörer, som inte upptäcker konstruktionsfelet, börjar debattera dem. På det viset uppstår skendebatter som bara leder till förvirring och till att tid förloras. Det är som när en skrämd slädåkare kastar ett köttstycke till vargflocken för att djuren ska tappa uppmärksamheten och slädåkaren kunna fly.

Så är det ofta med Fridolins och andra politikers utspel. De kastar ur sig något som kanske låter bra, men har som huvudsaklig uppgift att blanda bort korten för medborgarna så att medborgarna inte upptäcker att utspelspolitikerna inte gör något vettigt alls utan bara låter tiden gå medan de låtsas vara febrilt upptagna med att lösa medborgarnas problem.

Förslaget att sätta elektroniska fotbojor på personer som nekats asyl och anses avvikningsbenägna är det senaste exemplet på köttstyckesyndromet. Det räcker att googla en liten stund för att komma fram till Kriminalvårdens ”Regler vid fotboja”. Ett system med fotbojor finns alltså redan idag med regelverk och allt. Om man studerar vidare inser man att fotboja för avvisningsdömda är ett falskspår.

Man upptäcker att det här med fotboja är en förmån för den dömde och att det är därför han tar på sig bojan. Fotbojan är inget straff, utan en förmån. Brottslingen väljer boja för att slippa fängelse och har därför anledning att följa regelverket. Alternativet fängelse är ett sämre utfall för brottslingen.

Han har därför inget incitament att exempelvis avlägsna bojan ty om han gör det så blir det kåken direkt när polisen lägger vantarna på honom.

Går det att avlägsna en fotboja? Det verkar så. Så här beskrivs utrustningen: ”Fotbojan är stryktålig och klarar de flesta vardagssituationer, till exempel dusch och bad”. Det låter som en smal sak att få av sig bojan med hjälp av en sekatör eller i värsta fall en bultsax. Landstinget i Värmland bekräftar att bojan är ganska lätt att ta av: ”Vid akut läge eller om bäraren inte är kontaktbar har vården rätt att avlägsna fotbojan genom att bryta upp låsclipset eller i sista hand klippa av plastbandet”.

För den utvisningsdömde talar incitamenten för bultsaxen. Hans alternativ är 1) bultsax plus okontrollerad existens som papperslös någonstans i Sverige samt 2) fotboja plus säker avvisning till ett oönskat hemland. Eftersom de berörda personerna idag väljer alternativet ”okontrollerad existens som papperslös någonstans i Sverige” framför alternativet ”säker avvisning till oönskat hemland” så förstår man att bultsaxen kommer fram ögonaböj så fort den utvisningsdömde blivit ensam efter det att bojan applicerats.

Vad jag förstår är detta alltså ett dåligt förslag. Det kan troligen inte fungera. Mycket riktigt har en skendebatt brutit ut:

Jag finner det ganska makabert att sätta fotboja, som är en påföljd efter ett domslut, på icke-dömda personer, säger Linda Snecker, V:s rättspolitiska talesperson till SvD.

Det är lite som att debattera huruvida skvadern är ett hot mot värdegrunden.

Varför framför Fridolin och andra politiker förslag som inte kan fungera? Sannolikt för att de inte vill tala om åtgärder som kan fungera. När det gäller migrationspolitiken excellerar politikerna i att kasta köttstycken. Jag undrar om de hyser en aktiv motvilja mot att utarbeta trovärdiga lösningar. Det skulle i så fall bekräfta min tes att politikerna i huvudsak försvarar det intresse som har att vinna på fortsatt snabb invandring, nämligen det välfärdsindustriella komplexet.