Patrik Engellau

För tjugo år sedan gjorde jag en framtidsstudie med bland annat följande spaning:

Nya tekniker börjar kugga i varandra och skapa förutsättningar för ett nytt och bättre samhälle. Informationsteknologin – IT – är det tydligaste exemplet. All information finns överallt tillgänglig överallt på hela klotet praktiskt taget utan kostnad. Man kan ha sammanträden i cyberspace i stället för på kontoret vid Stureplan. Vad ska man då ha kontoret vid Stureplan till? Hyran är 2 400 kronor per kvadratmeter och jobbresorna tar en och en halv timme om dagen. Lika lätt att koppla upp medarbetarna på nätet, en sitter i Härjedalen, en annan i Provence och Nisse [min hjälte i boken] har flyttat till Viken.

Det var ingen bra spaning. Nyligen var jag inbjuden till ett seminarium där det konstaterades att utvecklingen tvärtom gått åt motsatt håll: storstäderna blir bara större, mer koncentrerade och, enligt mångas uppfattning alltmer kreativa. ”Det svenska IT-undret”, sa Kjell A. Nordström, mannen som förklarat landsbygdens irrelevans och snara död, ”är inget svenskt IT-under, utan ett lokalt under som inträffat inom en cirkel med niohundra meters diameter med centrum på Stureplan”.

Varför hade jag fel i min spaning? Jag behöver bara gå till mig själv för att hitta svaret. Jag har startat ett hyggligt antal företag och projekt i mitt liv. När tillblivelseakten tar sin början är allt mycket famlande och osäkert. Jag är beroende av andra människor att prata med. Om jag känner dem jätteväl går det kanske på telefon, men normalt behöver jag träffa dem, kanske en liten stund, kanske lite längre. Jag har rätt speciella krav på dem jag pratar med. De ska begripa sig på själva materien, de ska vara generösa nog att nöja sig med glädjen av de upptäckter vi i bästa fall gör tillsammans (för när projekt är nya har de inga pengar att betala med).

Om jag bott i Hamburgsund så hade det där inte fungerat. Där finns inte folk nog för att jag ska kunna hitta ett tillräckligt antal människor som är nischade på det sätt jag behöver. Och ju mer specialiserade och arbetsdelade vi blir, desto större måste staden vara för att erbjuda ett tillräckligt antal av de supernischade människor entreprenören kan behöva träffa.

Men det där kan man väl göra på Skype eller med hjälp av virtual reality-hjälmar? säger du kanske. Varför måste man träffas personligen? Jag vet inte, men för mig är det så. Det finns något alldeles särskilt med det personliga mötet som inte kan ersättas av aldrig så avancerad teknik. Kanske är det bara det att jag inte fick tillfälle att vänja mig vid virtual

reality-hjälmar i barndomen. Jag tycker för övrigt att det skulle kännas pretentiöst att kontakta en människa jag kanske bara känner ytligt och be henne sätta på sig sin hjälm för ett samtal. Mycket lättare bjuda på en lunch för en i bästa fall intressant samvaro.

Jodå, man kan tänka sig supernischade småsamhällen som Silicon Valley där alla människor man träffar är sådana som man letar efter. Då skulle man ju få den nödvändiga specialisttätheten utan megastadens nackdelar, vansinniga bostadsrättspriser och brist på parkeringsplatser och sådant där. (Nu råkar hus vara sinnessjukt dyra just i Silicon Valley, men det kanske bero på att området ligger i San Franciscos Bay Area. Å andra sidan hade Silicon Valley kanske inte varit Silicon Valley om det inte legat just där, man vet inte så mycket.) Men jag har svårt att föreställa mig en värld av tusentals Silicon Valleys ute på landsbygden, var och en nischad på sitt sätt, den ena specialiserad på egyptologi, den andra på cancermediciner.

Sedan är det serendipiteten, alltså det märkliga faktum att man ibland hittar nyttiga saker som man inte visste att man letade efter, till exempel att träffa en okänd person som vänligt hjälper till med mentala pusselbitar. Det är osannolikt att träffa en sådan i Hamburgsund och det duger inte att kontakta vem som helst på internet för att chansa. Twitter, säger du kanske. Tänkbart, men inte för den här entreprenören.

Men på seminariet fanns också professor Per Ödling från Lunds universitet som engagerat förklarade att det inte är förrän nu som IT blivit tillräckligt avancerat för att möjliggöra kreativt skapande på distans även för den som bor i Hamburgsund. Till exempel kommer det att bli mycket lättare att, vid behov, ordna ett personligt möte en bit bort när vi har ett system med supersnabba, förarlösa bilar.

Så jag kanske får rätt till slut i alla fall.