Patrik Engellau

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.

Att de gjorde bra saker betyder att de inte höll på onödiga saker som bara kostade pengar utan att föra världen framåt till exempel katedralbyggnation och krigföring. Bra saker är sådana som kan leda till produktionen ökar och livet förbättras en aning för en massa andra människor än en själv (plus en själv, förstås).

Men hur kunde alla dessa människor som gjorde bra saker utan att ha planerat det välja rätt grejor att syssla med? Varför koncentrerade de sig på skeppsbyggnadskonsten i stället för att måla vackrare altartavlor (vilket de förstås också gjorde)? Varför uppfann de ångmaskiner i stället för att hitta på pråligare uniformer till kavallerister (vilket de också gjorde)?

Jag tror, som så många före mig, att det lyckliga utfallet kom sig av dessa nyttiga människor lät sitt verksamhetsval styras av vad som lönade sig bäst. Människans energi och initiativrikedom vändes till verksamheter som hade potential att förbättra livschanserna för stora människogrupper ty sådana verksamheter hade stora inneboende löften om lönsamhet.

Världen blev helt enkelt bättre för att man tjänade mer på att ge folk allt rikare chanser att förkovra sina liv.

Numera känns det som om något kommit emellan, nämligen den offentliga sektorn. När producenterna tidigare mötte sin marknad mötte de ett antal privata konsumenter som ville få ett bättre liv, ett önskemål som producenterna ansträngde sig att försöka tillgodose. Numera består den marknaden alltmer av den offentliga sektorn, vars andel av BNP ofta närmar sig 50 procent.

Gradvis börjar ekonomiernas produktionsapparater därför ställas om efter vad den offentliga sektorn, inte konsumenterna, vill ha. Därför får vi en produktionsapparat som i mycket hög utsträckning är inställd på att framställa genusterapeuter, asylboenden, arbetsförmedlare, socialarbetare och HVB-hem.

Jag tror inte ekonomhistorikerna om femtio år kommer att betrakta det tidiga 2000-talets ekonomiska utveckling som en lycklig fortsättning på de föregående kanske hundra – eller i varje fall femtio – årens rekordår. Men det beror inte på att producenternas drivkrafter har ändrats. Det har alltid handlat om att tjäna pengar. Den avgörande skillnaden är att producenterna numera ska tillgodose helt andra intressens önskemål, nämligen den offentliga sektorns. Inte så konstigt om konsumenterna i allmänhet inte upplever sig ha samma ekonomiska skjuts nu som tidigare.

Tänk om kyrkan och adeln hade haft alla pengarna och därmed bestämt vad som skulle produceras för etthundrafemtio år sedan. Då hade vi nog inte haft någon industriell revolution i Sverige. Borgerligheten hade kommit av sig och Sverige blivit mer som Ryssland.