Patrik Engellau

“När jag använder ett ord”, sa Humpty Dumpty i nedlåtande ton, “så betyder det precis vad jag vill att det ska betyda, varken mer eller mindre”.

”Frågan är”, sa Alice, ”om det är möjligt at låta ord betyda så många olika saker”.

”Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem som bestämmer – det är allt”.

Det tog mig lång tid att inse att det talande ägget Humpty Dumpty, som uppträder i Alice i Underlandet, är en av världens ledande filosofer. Låt mig exemplifiera med de mänskliga rättigheterna.

Jag uppfostrades som alla andra i föreställningen att de mänskliga rättigheterna bara finns på något vis och att de gäller och att de är bra. Länder som Sverige, som sett ljuset, fick jag lära mig, bör övertyga andra mindre upplysta länder om vad som gäller och är bra. De mänskliga rättigheterna är helt enkelt sanna.

Fast det var något som skavde. Jag fattade aldrig hur de mänskliga rättigheterna hade uppstått och varför de var sanna. Med de insikter jag numera inbillar mig ha kan jag betrakta min ungdoms kamp med denna fråga ungefär som de funderingar unga, nyfikna människor under tidigare århundraden haft om Gud, huruvida han finns och om han verkligen är allsmäktig och sådant där.

(Parallellen är inte så dum, har jag sedermera blivit alltmer övertygad om, för idégodset kring de mänskliga rättigheterna är vår tids religion. Den religionen borde vi egentligen börja nagelfara med samma öppna sinne som medeltida stjärnskådare ådagalade när de började undra om jorden verkligen var världsalltets centrum. Ja, sådant är farligt, Giordano Bruno blev bränd på bål för sina föreställningar, så passa dig väldigt noga om du tänker börja fundera på allvar kring de mänskliga rättigheterna. Det kan stå dig dyrt att tafsa på värdegrunden.)

Jag insåg så småningom att Västerlandet bara bestämt sig för de mänskliga rättigheterna precis som olika kulturer bara bestämt sig för sin Gud. Finns då inte de mänskliga rättigheterna och Gud? Tja, om de dyrkas så måste de väl finnas i någon bemärkelse.

Islam är en religion som inte bekänner sig till de mänskliga rättigheterna i den form dessa tillbeds i Västerlandet. Till exempel skiljer sig FNs deklaration om de allmänna mänskliga rättigheterna från sin muslimska utmanare, Kairodeklarationen. Men vad är relationen mellan de västerländska – som vi uppfattar dem: sekulära – mänskliga rättigheterna och det av alla – tror jag i alla fall – erkänt religiösa förhållningssätt som redovisas exempelvis i Koranen? Jag tror att vi västerlänningar fått med modersmjölken att det handlar om en motsättning mellan å ena sidan Förnuft och å den andra Religion. Och vi som uppfötts i detta tänkande vet då redan på förhand vad som är Rätt Val och vad som kommer att vinna i längden.

Men jag har, som du redan anat, kommit fram till att det inte handlar om Förnuft mot Religion, utan om Religion mot Religion. Hur ska man då veta vad som är Rätt? Ingen har givit ett enklare och rakare svar än Humpty Dumpty: frågan är vem som bestämmer, det är alltihop. Och hur vet man vem som bestämmer? Ja, om det föreligger någon oklarhet så får man slåss om det. Så gör världen ty så har världen alltid gjort.

Jag är rädd att Västerlandet binder ris åt egen rygg genom att anse sin egen religion vara förmer – Förnuft, nästan Vetenskap, gubevars – än andra religioner. Den föreställningen invaggar oss i en bedräglig övertygelse att det på något vis ligger i tillvarons DNA att våra synsätt och vår kultur alltid ska överleva och ligga på topp. Låt Förnuftet och Religionen samexistera fredligt, intalar vi oss, så kommer Förnuftet gradvis att vinna.

Jag tror att det är den sortens uppfattningar som ligger bakom exempelvis mångkulturpolitiken: ”Låt dem få komma hit och utveckla sina gammaldags villfarelser hur mycket de vill; snart kommer de att upptäcka att vårt Förnuft bär dem större lycka än deras främmande seder”.

Jag tror att vår trygga känsla av självklar överlägsenhet är falsk. Det finns ingen kosmisk och övergripande regel som säger att det svenska sättet att behandla kvinnor är mer rätt än det som Muslimska Brödraskapet förespråkar. Det är bara olika kulturer. Det finns ingen högre makt som har bestämt att den svenska modellen med förbud mot barnaga är överlägsen de flesta andra kulturers uppfattning att man såklart måste kunna slå barnen som ett led i uppfostran. Jag vet, vi känner starkt i frågan och det finns troligen förment vetenskapliga studier som visar att vår modell inte bygger på tro utan på Förnuft, men likafullt är det som Humpty Dumpty säger: det handlar bara om vem som bestämmer.

Därför anser jag att Sverige bör spotta upp sig och stolt försvara sina värderingar. Här tafsas inte på kvinnor. Här agas inte barn. Här gäller svensk kultur. Det har vi bestämt.

Jag kan inte komma fram till annat än att det där med mångkultur är ett felskär som bör arbetas bort.