Patrik Engellau

Tisdagen den sjätte december klockan 11 centraleuropeisk tid (svensk tid) publicerar OECD sin senaste PISA-undersökning från 2015 som mäter och rangordnar 72 länders 15-åriga skolelevers kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik.

Under detta årtusende har svenska 15-åringarnas resultat gradvis försämrats, både i förhållande till de undersökta ländernas genomsnittliga utfall och i förhållande till sina egna, tidigare prestationer. Trist, eller hur.

Jag har ungefär lika ytliga kunskaper om skolan som om allt annat jag låtsas vara expert på – för ett kvartssekel sedan var jag ansvarig för införandet av skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, Vaxholm, och för bara några år sedan misslyckades jag med att införa räddningen för svensk skola, nämligen det så kallade kollegiala lärandet, alltså att erkänt duktiga lärare hjälper sina mindre skickliga kollegor att förbättra sig – men varken jag eller någon annan har en aning om vad OECD kommer att ge svensk skola för betyg tisdagen den sjätte.

Ett mysko förhandsbesked kom från OECDs PISA-chef Andreas Schleicher i en intervju i Svenska Dagbladet den 27 november, alltså nio dagar före det stora offentliggörandet. Svenskans rubrik var: ”Pisa-chefen dömer ut svenska skolan: ’Isolerad’”. Omni sammanfattar Svenskans artikel: ”Det finns ingen tydlig nationell linje, ingen stark betoning på vilken roll läraren ska ha. Allt är väldigt isolerat och fragmenterat. Ett skolsystem måste vara mer än tusen individuella skolor”.

Här finns utrymme för gissning och spekulation. Varför går Schleicher ut med detta budskap nio dagar före facit? Att Svenskans journalister, som rimligtvis hade Schleicher på telefontråd, skulle ställa denna självklara fråga kunde man såklart inte vänta sig. Ville Schleicher förvarna om ett nytt resultatfall? Eller ville han tvärtom sänka våra förväntningar så att en resultathöjning tvärtom skulle få oss att jubla och unisont skandera Schleicher, Schleicher, Schleicher! så att han i kraft av sin popularitet kunde göra en ännu mer lyckosam karriär inom OECD-byråkratin? Man vet ingenting.

För mig blir Sveriges PISA-resultat ett slags mått på min trovärdighet. Jag har oupphörligen förklarat min misstro mot svensk skola, svensk skolbyråkrati, skolpolitiker, skolmyndigheter. Jag har förutsett fortsatt sönderfall i skolan eftersom jag inte sett några övertygande motåtgärder från ansvariga politikers sida. På tisdag får jag ett officiellt och vetenskapligt välgrundat utlåtande om min omdömesförmåga.

Läskigt? Visst, men tänk så bra om jag haft fel! Tänk om skolresultaten förbättras och svensk skola på något magiskt och oväntat vis tycks vara på väg att resa sig och det inte bara handlar om en statistisk tillfällighet utan om en verklig vändning.

Då kommer den svåra men nödvändiga uppgiften att förklara hur detta kunnat inträffa. Politikerna kommer såklart att försöka ta åt sig äran, var och en för sig. Allianspolitikerna kommer att säga att deras åtta års trägna ansträngningar äntligen burit frukt. Åtta år i regeringsställning och så börjar resultaten synas år nio. Tja, varför inte. Gustav Fridolin kommer att påminna om att han lovade vända skolan på hundra dagar, nu tog det tre gånger så lång tid, men det berodde på allt stök som Miljöpartiet haft att hantera. Tja, varför inte.

Själv kommer jag, i den mån det behövs, att söka orsakerna till mina misslyckade förutsägelser i den outgrundliga och mystiska värld som heter folksjälen. Kan det vara så att den av mig så nedlåtande behandlade skolvärlden, lärarkår och alla andra, mot alla odds lyft sig och bestämt sig för att göra ett oväntat underverk?

Ingen skulle mer tacksamt än jag erkänna sin felbedömning.