Mohamed Omar

Den 26 juli i år stormade jihadister en katolsk kyrka och slaktade prästen Jacques Hamel. Det hade varit en vanlig händelse och knappt väckt någon uppmärksamhet alls om den inträffat i ett islamiskt land som Irak, Syrien, Egypten eller Pakistan. Där är det vardagsmat. Men nu skedde det i Frankrike.

En kort tid därpå, den 9 augusti, publicerar Dagens Nyheter en debattartikel, ”Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp”, som förespråkar sämja mellan religioner. Artikeln är undertecknad av Antje Jackelén, Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift, Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling, Mahmoud Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd och Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska råd.

Mahmoud Khalfi, imam vid Stockholms moské på Söder, är välkänd som en av de ledande profilerna inom Muslimska brödraskapet i Sverige. I en intervju för tidningen ETC den 14 juni 2013 sade han: ”Ja, det är ingen hemlighet att vi har kopplingar till brödraskapet, vi väljer det som riktning. Men det är inte så att vi får direktiv från Marocko eller Egypten vad vi ska göra, vi är en självständig organisation i Sverige. Det som är fel är att brödraskapet har svartmålats som terrorister i media.”

Muslimska brödraskapet är knappast en organisation som är känd för att verka för sämja mellan religioner. Men artikeln är också anmärkningsvärd för att den innehåller en del felaktigheter om Koranen och islamisk teologi. ”Terrorhandlingar som utförs i islams namn vanhedrar religionen”, påstår artikelförfattarna. Ja, det beror på vad man definierar som ”terrorhandlingar”. De jihadististiska terroristerna ser inte sina handlingar som brottsliga utan som heliga. De menar att deras handlingar hedrar, snarare än vanhedrar, religionen islam.

De har också tydligt stöd för denna uppfattning i islams källor, Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Traditionellt har muslimska teologer ansett att profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den. Och Muhammed tolkade ordet ”jihad”, som betyder strävan, som ett fysiskt krig där man dödar riktiga människor.

När Muhammed i haditherna, i berättelserna om hans ord och gärningar, talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv leda härar av heliga krigare ut i jihad för att döda de otrogna, ta deras kvinnor som slavar och röva deras ägodelar. Missförstod Muhammed sin egen Koran? Berättelsen om Muhammed och islams tillblivelse är till stor del berättelsen om ett krig med fälttåg, plundringar, fångutväxlingar, tillfälliga fredsavtal, räder och drabbningar.

Vid sin död hade profetkungen Muhammed lyckats samla tiotusentals under islams fana, enligt vissa historiker hundra tusen, alltså omkring tio år efter att han intagit Mecka. Det antalet, jämfört med det hundratal proselyter han vann efter tretton års förkunnelse i Mecka, visar att Muhammeds framgångar inte låg i vältalighet och förmåga att övertyga utan i stället, som han själv tillstår, i svärdets makt. Det var genom svärdet som tidigare kristna länder som Syrien, Egypten och hela Nordafrika föll under islams lag och legenderna om dessa erövringar lärs fortfarande ut i moskéer över hela världen som en del av islams ärofulla historia.

För att visa att inte bara de islamiska skrifterna innehåller våld, hänvisar artikelförfattarna till en vers i Matteusevangeliet där Jesus talar om att inte har kommit med fred utan med svärd. Jesus själv slog dock ingen med svärd, en metaforisk tolkning ligger därför nära till hands. Muhammed bar dock själv ett riktigt svärd, slogs med svärd, och befallde sina trogna, som också bar på riktiga svärd, att döda hans fiender. Det är svårt för Korantolkaren att bortse från detta.

Ärkebiskopen och de andra artikelförfattarna menar att det är viktigt med både religionsmöten och ”intelligenta samtal om religion”. Men jag hävdar att det vid sidan om intelligens även behövs ärlighet. Om vi sopar de besvärliga delarna av den islamiska traditionen under mattan, som att svärd faktiskt betyder svärd, sviker vi de muslimer som insett nödvändigheten av att kritiskt granska sin egen religion, att ställa de ofta smärtsamma frågorna, för att få till stånd reformer.

Det är en sådan ärlighet ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, bidrog till när han den 17 november höll ett anförande vid Katolska institutet i Paris. Den ständigt upprepade frasen att Islamiska staten ”inte har något med islam att göra” hindrar våra möjligheter att lösa problemet, menar han. För att förstå IS måste vi sluta blunda för och istället försöka förstå de religiösa drivkrafterna som ligger bakom denna rörelse: “If we treat religiously motivated violence solely as a security issue, or a political issue, then it will be incredibly difficult – probably impossible – to overcome it.”

Jag menar att den engelska ärkebiskopen intar en mer konstruktiv hållning än den svenska. I stället för att förneka problemet med våld i den islamiska traditionen väljer han att erkänna det, vilket förstås är det första steget mot en lösning. Att påstå att IS inte har något med islam att göra är inte att vara snäll mot muslimer, muslimer är själva offer för terror, förtryck och underutveckling på alla områden på grund av islamisk fundamentalism. Att vara snäll mot muslimer, att vilja dem väl, är att peka på problemet och stötta de som arbetar med kritik och reformer. Islamiska staten gör det som Muhammed och hans kalifer gjorde på sin tid. Skillnaden är att Muhammeds halshuggningar inte finns filmade och utlagda på YouTube, man läser om dem i gamla böcker, men de är nog så grymma.

Ärkebiskopen av Canterbury vill att islamiska ledare står upp och inte bara fördömer terror utan faktiskt tar itu med grunden till terrorn. Förklaringar, inte bara fördömanden. Hur ska man som muslim förhålla sig till synen på Muhammed som förebild för alla tider? Hur kan man som muslim fördöma dessa handlingar när de utförs av Al-Qaida och IS i dag, men förhärliga samma handlingar i skildringar av Muhammed och hans trogna? Hur ska man som muslim förhålla sig till våldet i Koranen? Gäller inte vissa delar av Koranen i vår tid och hur går det i så fall ihop med vad Koranen säger om sig själv? Denna teologiska diskussion bland muslimer måste komma igång på allvar och ske inför öppen ridå. ”Until religious leaders stand up and take responsibility for the actions of those who do things in the name of their religion, we will see no resolution”, konstaterade den engelske ärkebiskopen Welby.