Ulf Larsson

Oavsett vad man tycker om Donald Trump och Hillary Clinton så kan man konstatera att majoriteten av de svenska journalisterna befinner sig i något slags hysteriskt och förorättat chocktillstånd efter det amerikanska presidentvalet. De kan inte begripa hur USA-väljarna kunde rösta fram Donald Trump som president, och än mindre hur det ska gå att förklara valutgången i ljuset av svenska mediers rapportering om valet. Här har journalisterna ansträngt sig för att framhäva Clintons fördelar och Trumps alla bisarra pinsamheter, valutgången tycktes vara säkrad – och vad händer? Hur kunde det gå så fel med både själva presidentvalet och rapporteringen om det? Och vems fel är det att allt gick fel?

En av de mer originella infallsvinklarna på just ämnet Svenska massmedia & Presidentvalet presenteras av SvD:s kulturchef Lisa Irenius den 12 november i en krönika med rubriken ”Har vi försökt förstå vår egen del i detta?” Irenius inleder sin betraktelse med den ordinarie pathos-vokabulären om hur fasansfullt det är att Trump avgick med segern:

Sorgen hänger sig fortfarande kvar: över att populismen, rasismen och kvinnoföraktet segrade i en av världens största och mäktigaste demokratier. 

Härefter börjar problematiseringen ta form:

Men efter det första känslosvallet handlar det alltmer om att försöka förstå: varför. Varför Trump vann. Varför Clinton förlorade. Varför medierna och opinionsinstituten och så många andra hade så fel. Om allt detta har redan mycket klokt och intressant skrivits.

Det är säkert klokt av Irenius att inte försöka referera alla olika expertanalyser från världens alla hörn på detta begränsade kultursidesutrymme. Istället presenteras nu en såvitt jag vet alldeles ny infallsvinkel:

Men har vi på allvar försökt förstå vår egen del i detta? Jag menar inte att svenskar är skyldiga till utgången i det amerikanska valet. Men det är väldigt många som har smittats av en enorm fascination för Trump. Som har läst alldeles för många artiklar om alldeles för obetydliga och absurda nyheter om denne man.

Om jag begriper Irenius rätt, så ligger det alltså till på det viset att valutgången inte bara kan skyllas på de amerikanska väljarna utan även till viss del på de svenska medierna och/eller hela det svenska folket; det är oklart vad textens ”vi” och ”vår” syftar på. Hur kan då Irenius komma till denna slutsats?

Uppenbarligen anser Irenius att hon och hennes kollegor brustit i yrkesutövningen rent kvantitativt – om ”väldigt många [—] har läst alldeles för många artiklar om alldeles för obetydliga och absurda nyheter om denne man” borde det peka mot att det har producerats alldeles för många artiklar om Donald Trump, det vill säga att ”vi” syftar på den svenska journalistkåren. Men detta antagande får inte något helhjärtat stöd i den fortsatta texten:

Svenska medier har överlag rapporterat oproportionerligt mycket om det amerikanska valet i allmänhet och om Donald Trump i synnerhet. Men det vore naivt och orättvist att bara skylla på medierna. De har ju till stor del varit lyhörda för publikens intressen. Så fungerar den digitaliserade mediemarknaden. Klickas det på Trump blir det mer Trump.

Irenius menar alltså, så långt kommen i argumentationen, att både svenska journalister och svenska massmediekonsumenter har skuld i att Trump vann valet eftersom svenska journalister visserligen har publicerat ”oproportionerligt mycket om det amerikanska valet i allmänhet och om Donald Trump i synnerhet”, men att denna överproduktion beror på de svenska mediekonsumenterna som intresserat sig för Trump Medierna har bara ”varit lyhörda för publikens intressen”. Det vilar alltså en större skuld på publiken än på medierna eftersom utan efterfrågan ingen produktion.

Hur ska man då förklara det omåttliga intresset för Donald Trump; ett intresse som nu alltså mycket väl kan ha bidragit till det olyckliga valresultatet? Svenska Dagbladets läsare ”hör knappast till Trumps främsta anhängare” slår Irenius fast, och fortsätter med:

Så varför vill så många ändå läsa så mycket om honom? Jag tror att det är viktigt att på allvar ställa sig den frågan. För i någon mån har det samlade intresset för Trump drivit fram en global hajp, med återverkningar i USA.

Till detta abnorma Trumpintresse och det därmed förknippade läsandet av artiklar om honom ser Irenius fem olika ”förklaringar till förtrollningen, för att inte säga förtrumpningen”: 1) ”politikintresse”; 2) ”underhållning”; 3) ”motstånd mot komplexitet”; 4) ”identitet” och 5) ”narcissism”. Dessa handlar i nämnda ordning om att 1) folk helt enkelt är intresserade av politik; 2) folk gillar skandaler à la Paradise Hotel och intresserar sig därför för Trump; 3) man gillar populistiska förenklingar; 4) man dras till den polariserade världsbild Trump representerar; 5) man dras till narcissistiska personer som till exempel Trump.

Vad kan man nu säga om denna förklaringskvintett? Ja själv säger Irenius att:

Tyvärr är de alla – utom den första – föga smickrande.

Mediekonsumenterna är med andra ord lågsinnade idioter, som bara intresserar sig för skvaller, låter sig duperas av narcissister och så vidare:

Den initiala attraktionen för narcissister går över. Men vad hjälper det nu, när Trump snart intar ett av världens mäktigaste ämbeten? Kanske kan vi åtminstone lära oss något.

Vad är det ”vi” kanske kan lära oss inför framtiden då? Ja till exempel att inte visa ett alltför stort intresse för fel personer i det stundande franska presidentvalet:

Nu riktas Europas blickar alltmer mot Frankrike och ett stundande presidentval som är ännu mer avgörande för oss än det amerikanska. Och redan nu börjar ett mönster upprepas. Inte bara för att högerpopulistiska Nationella frontens ledare Marine Le Pen har mycket gemensamt med Donald Trump, utan också för att medierna och deras läsare omedelbart riktar intresset mot just henne. Man kan redan ana, och frukta, hur intresset för hennes person börjar växa exponentiellt. Det kan bli ett självspelande piano. Marine Le Pen är inte den viktigaste personen i fransk politik, åtminstone inte ännu. Så innan du klickar på hennes namn – ställ dig frågan varför.

Vad Irenius verkar vilja säga är alltså följande:

Om de svenska mediekonsumenterna inte håller tungan rätt i mun och till exempel behärskar sina låga drifter att ta del av skvaller, sola sig i en narcissists strålglans, vältra sig i populistiska förenklingar etc, så kan detta oansvariga beteende leda till att massmedia i sin lyhördhet inför läsarnas önskemål sätter igång med att överproducera artiklar också om Marine le Pen, precis som läsarna skapade en efterfrågan på artiklar om Donald Trump. En sådan överproduktion av artiklar kan ju bevisligen leda till rena rama katastrofen ifråga om valutgången, vilket som alla vet blev fallet i USA.

Tidningarna då? Ja de har visserligen också ett ansvar på så vis att de är ”lyhörda för publikens intressen” och många internetklick kan leda till en farlig överproduktion av tidningsartiklar. Därför är det av största vikt att läsarna inte intresserar sig för mycket för fel saker, eller åtminstone ligger lågt med att visa intresset. Eller som Irenius uppmanar läsarna att bete sig angående internetbaserad information om Marine le Pen:

Så innan du klickar på hennes namn – ställ dig frågan varför.

För att vara på den säkra sidan bör kanske ingen överhuvudtaget klicka på Marine le Pens namn på internet. Då skulle ju heller inte svenska massmedia behöva skriva något om henne överhuvudtaget eftersom ingen efterfrågan finns från läsarna. Här öppnar sig minst sagt oanade möjligheter för morgondagens svenska journalistik.