Patrik Engellau

För några år sedan skrev jag en bok om Gud där jag förklarade allt man behöver veta om dennes väsen och avsikter. Gud vill att människans tillvaro på jorden ska vara paradisisk, förklarade jag med hänvisning till att han ursprungligen placerat henne i Edens lustgård och att det måste ha varit någon mening med det. Men människan stretade hela tiden emot, klargjorde jag vidare. I stället för att kavla upp ärmarna, använda hjärnan och lyfta sig ur sitt armod knäppte människan sina händer och bad Gud att göra jobbet åt henne, vilket han inte tänkte göra. Till slut blev Gud så trött på människans ovilja att ta ansvar för sig själv att han fick människan att sluta tro på honom för att de skulle sluta hoppas på underverk och i stället, på 1700-talet kanske, faktiskt kavlade upp ärmarna och började använda hjärnan. Tricket funkade. Några hundra år senare hade människan – läs den västerländska människan – faktiskt lyckats inrätta ett samhälle som i sanning är paradisiskt i jämförelse med den jämmerdal i vilken våra föregångare levde sina korta, smutsiga, eländiga liv.

Människans farligaste och mest självdestruktiva egenskap är tron att det finns något slags religiös eller sekulär överhet som, om den vill, kan lösa människans problem åt henne och att om hon bevekar denna magiska kraft på rätt sätt så kommer allt att greja sig till det bästa. Under den absoluta kungamaktens dagar trodde folk lite i allmänhet att kungen var tillsatt av Gud och, ungefär som helgonen, hade övernaturliga krafter. Ryssarna trodde att folkets plågor berodde på att tsaren omringats av illvilliga aristokrater som dolde sanningen för honom och att om tsaren bara blev varse skulle han gripa in och ställa till rätta.

Håhåjaja, säger du, vilka vilseförda stackare, tur att vi har lämnat den sortens vidskepelse bakom oss.

Men det har vi inte, det behöver man bara följa den amerikanska presidentvalskampanjen för att inse. Det finns två kandidater om ämbetet, den ena heter Trump och den andra Clinton, och båda förklarar att om de vinner valet så ska de lösa det amerikanska folkets problem. Den ena ska göra det genom att bygga en mur mot Mexico och förbjuda amerikanska företag att investera utomlands. Den andra ska göra det genom att öppna USA för mer invandring och bygga ut den skattefinansierade sjukvården. Eller också var det något annat de tänker göra, men tankefiguren är i båda fallen densamma, nämligen att de med hjälp av de rattar, spakar, reglage, knappar och kontrollampor som finns i det Ovala Kontoret ska ordna det amerikanska folkets problem.

Menar jag att detta är lika skrockfullt som medeltida förböner, andebesvärjelser och avlatsbrev? Ja, faktiskt. Det stora som hände på 1700-talet och som snart fick så välsignade konsekvenser var inte att västerlandet fick så mycket klokare styresmän, utan att den stora massans skaparkrafter av någon ännu okänd anledning släpptes loss och att folk i allmänhet började använda hjärnan till annat än att recitera Fader Vår.

Jag menar inte att överhetens åtgärder alltid varit meningslösa. I sina bästa stunder kan den lägga omständigheterna till rätta för de frigjorda folkliga skaparkrafterna som när finansminister Gripenstedt införde frihandel och byggde järnvägar. Men det var inte överheten som gjorde jobbet.

Det är naturligtvis inte bara amerikanerna som gett efter för sin inneboende drift att hoppas och tro att någon annan, presidenten i det här fallet, ska lösa deras problem. De andra västerländska folken är minst lika besatta. Vi tror att överheten har effektiva verktyg som funkar bara de används rätt. Om Riksbanken bara höjer räntan med en kvarts procent nu i stället för om ett halvår som kommer arbetslösheten att sjunka med 2,3 procentenheter om två år. Om man skärper ID-kontrollerna på Kastrup så kommer migrantsituation snart att vara under kontroll. Med några lärarlyftmiljarder så kommer PISA-resultaten att vända.

Jag tror att det skulle vara lika effektivt om ärkebiskopen lät anordna förböner för eurons sundhet och överlevnad i alla Sveriges kyrkor. Förresten håller de väl redan på med böner mot sådana som sverigedemokraterna och Donald Trump.