Stefan Hedlund

Det står illa till i Sverige. Samtliga de områden man normalt brukar uppfatta som statens centrala angelägenheter befinner sig i utförslöpa, för att inte säga kris. Grundproblemet är inte att det saknas resurser. Sverige är fortfarande ett rikt land, och statens finanser är fortfarande i ett gott skick. Det borde stå bättre till.

Anledningen till att svenska medborgare inte kan åtnjuta den trygghet och det goda liv de borde kunnat åtnjuta ligger i att staten i allt högre grad väljer att abdikera sina grundläggande skyldigheter. Detta gäller främst men inte enbart nattväktarstatens två centrala uppgifter – den yttre och den inre säkerheten.

Efter en lång rad av nedrustningsbeslut har svenska försvarspolitiker de facto lyckats avskaffa det militära försvaret. Ingen minns väl längre vad det en gång omfattande civilförsvaret hade för uppgift, och samma kan nog sägas om det som en gång kallades psykologiskt försvar. Samtidigt som Rysslands uppträdande blir allt mer aggressivt, tvingas vi konstatera att vårt land i praktiken är försvarslöst. Och någon vändning är inte i sikte.

Upprustning av det militära förvaret är inte möjlig, inom rimlig tid. Tal om att återinföra värnplikt kommenteras av utrikesminister Margot Wallström med att hon kan tänka sig plikt att göra en miljöinsats eller att bistå Migrationsverket. Vårt enda nya vapen är en handbok i genus för militärer. Det är tydligen genom att dekonstruera de ryska elitsoldaternas könsmaktsordning som Gotland skall kunna försvaras. Det är naturligt att detta skapar oro.

Uppgiften att trygga den inre säkerheten präglas av samma underlåtenhet. Begreppet ”poliskris” är nu allmänt förekommande. Andelen uppklarade brott är katastrofalt låg. Våldtäkter och ofredanden av kvinnor breder ut sig, och skildringar av förorter dit blåljuspersonal inte längre vågar bege sig har blivit internationella nyheter. Kraven på att rikspolischef Dan Eliasson skall sparkas blir allt mer högljudda, trots att det i rimlighetens namn borde vara inrikesminister Anders Ygeman som ställs till svars.

Liksom i fråga om det yttre försvaret finns det inte mycket som pekar på en snar förbättring. Den svenska polismyndighetens ledning har utvecklat en kultur som säger att man inte skall bruka sitt lagliga monopol på användning av våld. Polismän instrueras att stå vid sidan av medan våldsverkare bränner bilar. Det är bättre att grilla korv och inleda dialog.

Strömhopp från kåren innebär inte bara en omfattande kapitalförstöring, då det ju faktiskt kostar en del att utbilda poliser. Krav på att vi skall ha fler poliser leder samtidigt till sänkta intagningskrav på Polishögskolan, så att nya poliser inte längre behöver ha ens normalbegåvning. Då man dessutom på goda grunder kan misstänka att de som väljer att sluta i högre grad är de som inte ställer upp på den nya kulturen av polisiärt icke-våld, kommer skutan inte att vara lätt att vända.

Det är dock inte bara försvaret och polisen som drabbats av att staten i ökande grad väljer att svika sitt uppdrag från medborgarna. Även det svenska utbildningsväsendet, vars betydelse för landets långsiktiga utveckling knappast kan överdrivas, befinner sig i en djup och politiskt frambringad kris.

Det är inte länge sedan svenska politiker talade sig varma om att vi hade världens bästa skola. En rad undersökningar från PISA har dock fått skrytet att sätta sig i halsen. Skolan befinner sig i en långvarig utförslöpa, där elevernas prestationer blir allt sämre. Krampaktiga försök till bortförklaringar, att våra elever i stället för kunskaper har stor social kompetens, har blivit närmast tragikomiska. Även universiteten börjar nu känna av konsekvenserna av denna förflackning av det svenska utbildningsväsendet. Begrepp som ”bildningsideal” är det snart inte någon som länge kan beskriva, långt mindre leva upp till.

Liksom inom polisen har skolans värld tvingats genomgå ett slags kulturrevolution, där de politiska ledstjärnorna har varit förakt för kunskaper och en vurm för flumpedagogik, vilket aktivt har undergrävt all form av auktoritet och gjort det möjligt för elever att själv bestämma över sin skoldag. Det har förvisso förekommit lovvärda försök till avbön, och allt fler beklagar nu alla de år då det var omöjligt att nämna skola och kunskaper i samma andetag. Men samtidigt är det än idag mycket svårt att föra fram att ordning och disciplin är viktiga förutsättningar för inlärning.

Även ifrån lärarkåren sker ett strömhopp, och även här kan man misstänka att de som väljer att lämna i högre grad är de som inte ställer upp på den nya kulturen av flum och kaos. Förutsättningarna för att kulturrevolutionen inom den svenska skolan skall kunna avslutas, och vändas till sin motsats, måste ses mot bakgrund av att landets lärarhögskolor befolkats av dem som slutit upp kring och i många fall med iver predikat en pedagogik av flum som överlägen inlärningsmetod. Även denna skuta kommer att vara mycket svår att vända.

Den minsta gemensamma nämnaren är att de politiker och myndighetspersoner som fått medborgarnas uppdrag att representera staten i allt högre grad väljer att bekänna sig till en politiskt korrekt identitetspolitik, vars ledstjärna står i skarp konflikt med det givna uppdraget. Det är denna konflikt som är landets grundläggande problem, för att inte säga dess verkliga ödesfråga. Det är först när identitetspolitikens förlamande inverkan kan brytas, och sakpolitiken åter kan placeras i fokus, som landet kan börja tillfriskna. Och dit är vägen lång.