Patrik Engellau

Alla coola samhällsdebattörer har vid det här laget fattat att muslimer måste förmås att ifrågasätta sin Bok och börja tänka som coola samhällsdebattörer gör i detta århundrade, inte i något århundrade för ett och ett halvt tusen år sedan. Det är ju det ständiga ifrågasättandet även av sina mest högrankade självuppfattningar som gör vårt västerländska samhälle så unikt framgångsrikt.

Låt oss göra detta, alltså ifrågasätta det svenska samhällets mest högrankande självuppfattningar. Vi kan börja med den mest högrankade föreställningen av alla, nämligen den om ”alla människors lika värde”. Du kanske invänder att ett sådant experiment är värdelöst eftersom sentensen utgör en felöversättning ur första paragrafen i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Egentligen står det att ”vi är födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter”. Inte ”värde”, således, utan ”värdighet”.

Visst, det är en felöversättning, men den felöversättningen har fått ett eget liv. När jag googlar på ”alla människors lika värde” får jag 1 890 000 träffar. Föreställningen om ”alla människors lika värde” är välförankrad i Sverige. (När jag googlar på ”all people´s equal worth”, alltså samma sak på engelska, får jag visserligen en himla massa träffar, men de flesta verkar bestå av argument mot grundtanken.)

En egenskap som felöversättningen har – en egenskap som visar sig vara en stor fördel för brukarna – är att den inte går att begripa. Sentensen är så vag och nebulös att den tillåter snart sagt vilka resonemang som helst. Här är några invändningsfria deduktioner:

Alla människor har lika värde så om det finns någon som tjänar fem miljoner kronor om året så har även jag rätt till fem miljoner om året. Jag har även rätt till en paradvåning på Strandvägen i Stockholm eftersom det finns folk som har sådana lyxbostäder och jag är lika mycket värd som de. Min 15-årige homosexuelle partners stamfränder från Somalia har också rätt att bo där, men eftersom fränderna inte tål att gossen är bög kan de inte bo i samma våning utan kommunen måste köpa en annan lägenhet till dem i samma hus ty partnern behöver bevara kontakten med sitt ursprung, det framgår av att fränderna är lika mycket värda som jag.

Ursäkta om jag tar en kort och uppiggande ritt på min käpphäst. Det är svårt att tänka sig att en enkel felöversättning skulle få ett så framträdande eget liv i Sverige om det inte funnits något betydelsefullt samhällsintresse som gillade felöversättningen. Det gör det. Det välfärdsindustriella komplexet vill associera sig med felöversättningen, till exempel representerat av de samverkande ombudsmannamyndigheterna JämO, HO, DO samt HomO, som gjort en gemensam hemsida i ärendet. Läs den själv för att förstå lite bättre.

Hemsidan är en sorts marknadsföringsbroschyr från ombudsmannamyndigheterna. Myndigheterna vill ha fler klienter och gör reklam för sig själva: ”Alla människor har lika värde. Det finns hjälp att få om du blir orättvist behandlad”.

Föreställningen om att alla människor är lika mycket värda ger helt enkelt det välfärdsindustriella komplexets hjälparmyndigheter fullständigt intellektuellt carte blanche att hitta på precis vad som helst (tror jag i alla fall) som tillfredsställer deras expansionslust med hänvisning till någon gammal eller nyuppfunnen rättighet som klienterna bör få åtnjuta på skattebetalarnas bekostnad eftersom klienternas lika värde kräver detta.

Tänk om Sverige gjort en korrekt översättning. Ingen hade kunnat hävda att den 15-årige somaliern skulle ha rätt till en tolvrummare på Strandvägen bara för att han har samma värdighet som vilken strandvägsboende som helst. Det går inte att koppla mänsklig värdighet till bostadsrätternas kvadratmeterpris i Stockholms innerstad. Associationskedjan ”lika värde, lika lön, lika ersättning, lika livsstil” går att göra, men associationskedjan ”lika värdighet, lika lön, lika ersättning, lika livsstil” funkar inte. Värdiga, respektabla människor som vi alla träffat står där som levande motexempel.

En riktig översättning hade berövat det välfärdsindustriella komplexet ett av dess mest kraftfulla verktyg: dess möjligheter att medelst svårgenomträngliga resonemang och förvirrade värdegrunder klämma skattebetalarna på pengar. Om man är ofin nog att följa västerlandets framgångsformel och börjar ifrågasätta dess käraste föreställningar om sig själv hamnar man alltså, som så ofta annars, i en diskussion om makten över medelklassens plånböcker.