Patrik Engellau

Politiker i demokratier vill väl, inte bara för att de är hyggliga människor, utan också för att de vill bli valda, och sannolikheten att bli vald ökar om väljarna låter sig övertygas om att politikern ärligt och uppriktigt vill väljarnas bästa, för det har väljarna allt att vinna på. Om denna sanning gäller demokratier i allmänhet, hur mycket mer ska det då inte gälla i samhällen där politikerna verkligen specialiserat sig på godhet, till exempel i humanitära stormakter?

Men när de godsinta politikerna väl är valda och ska börja sitt dagliga slit med att förbättra världen så infinner sig ett problem. Om de bara haft fria händer och fulla diktatoriska befogenheter så hade de säkert i kraft av sin karaktär och sin kompetens i ett enda hugg kunnat lägga allt till rätta för medborgarna, men de har trist nog inte dessa behörigheter. De måste begränsa sig till att eliminera de olyckor och det lidande som i varje ögonblick framstår som mest besvärande.

Gör dig omaket att sätta dig in i en sådan välgörares arbetssituation! Han har en brinnande vilja att göra gott, han har rätt att utforma lagar och han har en väl tilltagen budget. Men han kan som sagt inte göra allt som behöver göras. Hur ska han välja? Hur ska han veta vilket lidande som är det mest trängande? Vem är den svagaste, den ringaste, den överlägset ynkligaste som förtjänar prioritet i omsorgen?

Det finns en tumregel som varje förälder känner igen. Det barn som skriker högst har det största problemet. Det är ingen hundraprocentig riktlinje, men om man inte vet något annat så kan den duga till vardags. Så är det även för politiker. Den medborgargrupp som hörs värst, den som har den starkaste rösten och störst antal följare är den som en högklassigt omtänksam politiker i första hand bör måna om.

För att få den uppmärksamhet av politikerna som ens svaghet förtjänar måste man därför kunna tränga sig fram i rampljuset och vräka undan alla andra medborgargrupper som också kämpar om rätten att få räknas som den svagaste. Bara på det viset, tror jag, kan man förstå de ilskna strider som numera står mellan olika grupper som alla tävlar om att vara den som det är mest synd om och där, som vanligt, den starkaste vinner, i det här fallet rätten att kora sig själv till den svagaste.

Tänk på den självrättfärdiga ilskan hos alla rasifierade, alla hudpigmentsförtryckta, alla som varken fått jobb eller bostad av staten och därför visar sin utsatthet och svaghet genom att bränna bilar, alla som är så förtryckta att de måste ansluta sig till Islamiska staten och skära huvudet av folk i Syrien, alla som förädlat ett rättmätigt hat mot västerlandet för att deras förfäder för några hundra år sedan fördes på slavskepp till Västindien, kvinnor som är arga som bålgetingar för att de varit förtryckta av män sedan skapelsen och nu måste vara så mycket ilsknare för att ge igen allt hat som de tidigare hunsats att hålla inne, alla Prideparader som i eruptioner av utlevelser nu måste släppa fram för seklers lagrad, jäsande homoerotik. I Ålskroken har apoteket lagts ned och fabriken stängts så vi kan inte försörja oss och måste ha en myndighet hitlokaliserade genast! Dessutom vill jag bara tala om att det är en skandal att Arbetsförmedlingen inte ordnat jobb åt min son som ändå har universitetsexamen i arkeologi. Arkeologer är det verkligen synd om!

Allihop är det synd om och allihop kämpar om att politikerna ska vända sitt ansikte mot dem och ge dem upprättelse i form av det ena eller det andra privilegiet, till exempel kvoterat tillträde till storbolagens styrelser.

Ju mer makt politikerna har att gynna dem som det är synd om, desto fler blir det som kämpar om att vara mest utsatt. Ju mer politikerna anstränger sig för att göra gott, desto värre jämmerdal skapar rationella människor åt sig själva.