Patrik Engellau

En av mina brasilianska favoritsajter heter historiaonline.com.br. Den drivs av tre unga universitetsprofessorer i São Paulo som bestämt sig för att ta ett socialt ansvar. De utbildar ungdomar som vill genomföra testerna för universitetsinträde – kallas o vestibular och är ohyggligt mycket svårare än det svenska högskoleprovet; jag har tagit åtskilliga av vardera och vet vad jag pratar om – framför allt inom samhällskunskaperna. Sajten är full med glimrande gratisföreläsningar om sådant som Upplysningstiden, Den franska absolutismen, Imperialismen, ofta lite marxistiskt inspirerade, men det är ursäktat på grund av de unga föreläsarnas bländande pedagogiska kompetens. Jag, som ändå studerat sådant i hela livet och nästan doktorerat i ekonomisk historia, jag får aha-upplevelser.

Universitetsprofessorerna sysslar inte enbart med att lära ut historia, utan ägnar sig också åt ”medborgarutbildning”. Jag hörde just professor Daniel tala på temat ”Vad gör en kommunpolitiker och hur ska man välja dem?”

Brasilianska kommunpolitiker gör ungefär samma sak som svenska kommunpolitiker. Professor Daniel inskärper hur viktig denna syssla, till exempel att bestämma över byggnationen i städerna, är för medborgarna och att vi bör ta uppgiften att välja dessa politiker på största allvar.

När jag lyssnar inser jag att jag blivit inkastad i en helt annan värld. Visserligen finns politiska partier i Brasilien, men när professor Daniel förklarar understryker han vikten av att välja rätt person. Han inskärper att det är den enskilda personens kvalitet och karaktär som avgör om vederbörande är en lämplig kommunalpolitiker och om vi som väljare bör ge vederbörande förtroendet att representera oss.

”Många medborgare slarvar med det där”, säger professor Daniel förmanande, ”de röstar på någon bekant eller gammal skolkamrat eller någon som de fått sig rekommenderad”. Jag tror professor Daniel skulle ta sig för pannan om han hörde talas om ett land där medborgarna förväntades acceptera kandidater vars enda kända merit är att någon placerat dem på en lista.

Professor Daniel förklarar att medborgarens skyldighet i egenskap av medborgare i ett demokratiskt samhälle är att göra sig en egen, personlig bedömning av olika kandidater. Han rekommenderar att väljaren besöker intressanta kandidaters hemsidor och skickar dem mejl med frågor hur de ställer sig i för väljaren betydelsefulla ärenden.

Professor Daniel är ingen dununge. Han vet hur politiker kan svamla. Därför framhåller han det angelägna i att väljaren inte låter sig nöja med allmänna, till intet förpliktande, formuleringar från kandidaternas sida. Det ska komma klara och tydliga besked i frågor där sådana svar kan lämnas och begripliga viljeyttringar i ärenden där exakta svar inte är möjliga.

Medborgarens ansvar är emellertid inte bara att välja rätt personer till kommunfullmäktige. Professor Daniel rekommenderar att medborgaren under mandatperioden i eget intresse följer vad som sker inom kommunpolitiken och vid behov kontaktar sin kandidat för att diskutera viktiga saker.

Professor Daniel tar det där med demokrati på allvar. Han har uppfattningen att ombud betyder ombud, inte härskare. Han har inställningen att landet tillhör medborgarna och att politikerna ska respektera och lyssna till sina uppdragsgivare.

När jag tänker efter inser jag att jag inte har en aning om vem jag skickat till kommunfullmäktige i Stockholm. Om jag mot förmodan skulle erinra mig vilket parti jag röstade på så kan jag för mitt liv inte minnas vilka individer som fick min röst. Professor Daniel skulle säkert inte ge mig godkänt i medborgarutbildningens praktiska del. Jag kan teorin, men brister gruvligt i praktiken.

Nu ska jag inte låta påskina att det verkligen funkar som professor Daniel vill i Brasilien. Det upplyftande är att det åtminstone finns en röst i det brasilianska civila samhället som påminner om hur det borde gå till. Jag undrar om det finns någon röst alls i Sverige som bekymrar sig om detta.