Patrik Engellau

Med tanke på att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så kanske du förmodat att komplexet upphört att existera. Så är det emellertid inte. Det välfärdsindustriella komplexet är alltid närvarande, kringgärdar oss, uppfyller vår värld, låter sitt tänkande upplysa oss och fylla oss med uppfattningar som vi knappt upptäcker eftersom de är så självklara och naturliga. Det är ungefär som luften, den bara finns där. Man säger inte ”jag hittade ett ställe med luft idag” eller ”hoppsan, det var visst lite lufttomt där ett tag”. Luften är självklar och likadant är det med komplexet.

Knappt hinner jag sätta på radion förrän komplexet hör av sig. Jag lyssnar  till programmet Studio Ett och får en fin illustration till hur komplexet beter sig just som luften (eller vattnet, för den delen) däri att det vill ta plats överallt dit det ännu inte hunnit sprida sig och på så vis fylla alla delar av samhällslivet med nya offentligfinansierade insatser för att motverka allt som vårt lands terapeuter, vårdare, stödpersonal, krishanterare, specialpedagoger, försörjningsstödshandläggare och jobbcoacher i sitt eviga korståg mot tillvarons defekter ännu inte hunnit hantera. För mitt inre ser jag dem höja sin värdegrund som ett kors mot alla de tillkortakommanden och deformiteter som en naiv och okunnig mänsklighet inte ens visste att den led av innan dess ögon öppnades av komplexets alltid lika uppfinningsrika forskare och vägröjare. I det här fallet handlar det om en nyuppfunnen sociomedicinsk diagnos.

I Studio Ett avslöjas ett helt nyupptäckt socialt problem som Sverige nu måste satsa friska resurser för att arbeta bort, nämligen ”motoriskt utanförskap”.

Du har kanske, liksom jag, någon gång noterat att alla barn inte är lika viga och duktiga i gymnastik och bollspel. Då har du, naiva och oskyldiga människa, kanske trott att detta är en ofrånkomlig del av tillvaron. Jag bekänner att jag trodde så. I gympan i plugget var jag alltid den siste eller näst siste att bli vald när gossarna i min klass i Högre Latinläroverket för Gossar å Södermalm skulle välja sina lag. Dum och okunnig i värdegrundstänkande som jag var brydde jag mig inte ens om situationen. Jag visste att jag var dålig i fotboll så jag tyckte killarna gjorde ett klokt val. Hade jag begripit vad jag förstod efter Studio Ett-programmet så hade jag fattat att jag borde ha känt mig kränkt och att sociala insatser till min stöttning för länge sedan borde ha satts in.

Detta är nämligen vad programmets intervjuade experter rekommenderade som motmedel mot det nyuppfunna lyte som det motoriska utanförskapet representerar. Myndigheterna ägnar sig ju att mäta och väga alla barn, då bör de väl samtidigt kunna bedöma barnens medfödda motoriska färdigheter så att lämplig motorikpedadogik kan appliceras om genlotteriet i något fall felat på den punkten?

Kan det vara tydligare än så här? Det välfärdsindustriella komplexet uppfinner ständigt nya verksamhetsområden åt sig själv i syfte att få fler tjänster, större omsättning, fler docenturer och professurer, mer tid i media, starkare värdegrunder, nya konferenser, gärna internationella (om man lyckas exportera de nyuppfunna lytena), bättre karriärmöjligheter, nya fält att exponera sin omtanke och godhet. På min bekostnad.

Det bästa för komplexet är såklart om samtiden går med på att låta komplexet försöka terapera bort saker som inte går att terapera bort, för då behövs det hur mycket skattemedel och andra resurser som helst.

Mot bakgrund av hur mycket lycka denna hantering bär åt det välfärdsindustriella komplexets intressenter är det väl närmast försumbart att de motoriska utanförskaparna själva sannolikt börjar uppleva att deras ovighet inte är något normalt utan i stället en kränkning och en defekt som måste hanteras med psykosociala åtgärder eftersom de, som människor, är sekunda vara och därför en nagel i ögat på samhället.

Allvarligt talat, är inte detta bara egennyttig grymhet från dem som låtsas goda?