Patrik Engellau

Jag tror att det är ett faktum att det svenska etablissemanget har lättare att ursäkta en handikappad som fuskar med assistansersättningen än en rörmokare som fuskar med skatten. Detta är inte vetenskapligt bevisat, men jag tror det likafullt.

Tänk på sjukkassorna. De var ursprungligen lokala, till exempel Hammerdals eller Råneå allmänna sjukkassa. Folk på bygden, mest arbetare, betalade till kassan i syfte att få ersättning vid inkomstbortfall på grund av sjukdom. Konceptet byggde på arbetslinjen, på solidaritet och lokal övervakning. Den som begärde och fick ersättning bodde granne med den som betalade.

I sådana lägen är det svårt att fuska. Om grannen ser att man varit ute och jagat älg eller lagt om taket i stället för att ligga i sängen och tillfriskna så blir grannen arg. Myglaren får dåligt rykte och tappar ansiktet i umgänget på bygden. Det lokala samhället höll sträng kontroll över sina medlemmar. Det var inte alltid så behagligt, men det var effektivt.

På 1930-talet, när systemet började förstatligas, fanns hundratals sådana lokala, självständiga sjukkassor. Förstatliga betyder att gradvis inrätta ett mer centralstyrt system. Därmed inträffar en total metamorfos däri att ytterligare en aktör kommer in i bilden och ställer sig mellan den sjuke grannen och den betalande grannen, nämligen en tjänsteman på Försäkringskassan (eller dess äldre motsvarighet). Att ärendet blir en riksangelägenhet medför också den radikala förändringen att han som betalar inte har någon kontakt med den sjuke. Betalningskollektivet och sjukkollektivet bor var som helst och saknar helt och hållet ömsesidiga relationer. Betalarna kan därför inte utöva den tidigare så effektiva och kanske lite obehagliga lokala kontrollen.

Den statliga Försäkringskassehandläggaren står mellan parterna och avgör när pengar ska hämtas i Pelles plånbok för att försörja Kalle. Är handläggaren strikt balanserad och opartisk i bedömningen av vardera kontrahentens intressen eller kan det tänkas att handläggaren tar parti för den ene eller den andre? Snålar handläggaren med Pelles pengar för att göra honom glad eller gör handläggaren generösa bedömningar för att göra Kalle glad?

Två samverkande faktorer gör att jag tror att handläggaren med tiden blivit alltmer förlåtande gentemot Kalle till Pelles nackdel.

Den första faktorn är den över tiden – och nu talar jag om långsamma, allmänna värderingsskiften – i hela samhället alltmer förlåtande, ja, rentav uppmuntrande, inställningen till bidragsmottagande. Jag skulle tro att de tidiga tjänstemännen på Försäkringskassans föregångare länge behöll den från de lokala kassorna nedärvda rätt barska inställningen till folk som påstod sig vara sjuka. Den lokala kontrollen var där alltid en levande realitet.

Men enligt forskningen har detta ändrats: ”Yngre generationer använder sjukförsäkringen oftare än äldre generationer… De yngre generationernas högre efterfrågan på sjukpenning kan ses som ett mått på hur snabbt välfärdsstaten påverkar normerna gentemot bidrag från det allmänna” (Martin Ljunge, Yngre generationers högre sjukskrivningsgrad – ett mått på hur snabbt välfärdsstaten förändrar normer, IFN). Att ungdomar kan tänka och bete sig på det sättet måste hänga ihop med att handläggarna låter det ske.

Den andra faktorn som gynnar bidragsmottagarna är att dessa för Försäkringskassans handläggare är levande personer som handläggarna kanske träffat och tycker synd om. Pelle som betalar finns inte i handläggarens sinnevärld. Han är inget ansikte, inget namn, inte ens ett personnummer. Han är bara ett abstrakt kollektiv som någon annan del av välfärdssystemet tvingar att betala.

För några år sedan skrev jag en bok som hette Jobbet är att mata puman och som bland annat handlade om hur det är naturligt för Försäkringskassans personal, som består av normala, hyggliga människor, att solidarisera sig med de människoöden de konfronteras med och hur deras eget välbefinnande och känsla av godhet får näring av att klienterna gynnas.