Patrik Engellau

Nu ska jag presentera en tankegång som är fabulöst politiskt inkorrekt, inte för att den skulle vara vulgär och rasistisk, utan bara därigenom att den går på tvärs emot gängse tänkande. Plus att den är rimlig och sann (tror jag i alla fall).

Varje samhälle har sin beskärda del av människor som är mindre intelligenta – för att blir mer kortfattad ska jag fortsättningsvis kalla dem dumma – och mindre välutbildade eller rent ut sagt okunniga.

I den bästa av alla världar är de dumma och de okunniga samma personer. Hur kan jag säga det? Jo därför att i den bästa av alla världar får alla chansen till en god utbildning och de enda som inte förmår tillägna sig den är just de som saknar intellektuella förutsättningar. Ett samhälle, där dumma människor genom kontakter eller mutor skaffar sig imponerande utbildningsbevis är ett korrupt samhälle. Ett samhälle där kloka människor inte får tillfälle att studera och därför framsläpar sina liv i okunnighet är ett orättvist samhälle.

Så låt oss låtsas att vi lever i den bästa av alla världar och att de okunniga hos oss också är de dumma. Jag säger inte att Sverige idag är den bästa av alla världar eftersom det kan finnas många migranter som visserligen är okunniga men inte nödvändigtvis dumma, men jag bortser nu från ett sådant möjligt och besvärande empiriskt faktum.

Sverige har problem med en kontingent dumma och okunniga människor. Enklast framträder problemet däri att dessa inte kan hitta jobb och försörja sig själva, vilket enligt vårt samhälles sedvänjor med nödvändighet medför att de ska försörjas av andra, något som de andra, troligtvis i ökande utsträckning, vänder sig emot.

När vi försöker analysera problemet kommer vi i allmänhet fram till att dessa personer inte är anställningsbara vilket antas bero på att de är okunniga. Den etablerade lösningen blir att sätta dem i skolbänken för att bibringa dem kunskaper. Visst kommer detta i många fall att fungera, nämligen om klienterna har tillräckligt med intellektuella utförsgåvor, men i många fall kommer skolningen inte att ge några resultat eftersom inte alla elever har begåvning nog att tillgodogöra sig utbildningen (om inte kunskapskraven sänks så att studenterna lika gärna hade kunnat spela tv-spel som att sitta i en skola).

Är detta för Sveriges del ett nytt problem? Jag tror det. Men det nya är inte i huvudsak att vi har fler dumma människor eller sämre skolor (vilket vi kanske har) eller att tillvaron numera skulle ställa så mycket högre krav på människan. (Detta senare – att tillvaron har blivit så mycket mer komplicerad och komplex – är annars en modern favoritföreställning av innebörd att Sveriges problem på något vis inte är vårt eget fel, utan något som vi drabbats av genom ett slags ödets förbannade elakhet.)

I själva verket har Sverige i alla tider haft sin andel av dumma okunniga människor. Den stora skillnaden gentemot idag är att vi förr hade metoder att nyttiggöra även denna del av arbetskraften vilket i sin tur berodde på att dessa personer – liksom alla andra – fått ett slags träning som inte var intellektuell och boklig, utan mer moralisk, en träning som faktiskt gjorde dessa människor anställningsbara.

Föreställ dig att dessa människor – liksom de övriga – fått sig inpräntade följande fyra levnadsregler:

• Du ska vara hederlig
• Du ska lyda
• Du ska göra ditt bästa
• Du ska rätta munnen efter matsäcken

Det kanske skulle behövas ytterligare några regler, men jag lovar att en icke anställningsbar arbetskraft som plötsligt anammade sådana värderingar skulle bli anställningsbar i ett nafs. De ”enkla jobben” skulle spruta fram ur alla gömmor.

Jag har sagt det förr, men det verkar inte ha gjort något intryck, så jag säger det igen. Bara som ett exempel finns det omkring två miljoner villor och småhus i Sverige. I en villa finns det hur många enkla jobb som helst, väggar ska målas, gräs klippas, ruttna brädor bytas, rabatter ansas, snö skottas etc. Om en tiondel av dessa husägare kunde anställa till enkla jobb-löner skulle arbetslösheten vara ur världen.

Men det finns en hake. Vem vågar släppa loss en av dagens arbetslösa i sitt hus? Man fruktar att de saknar de fyra ovanstående värderingarna. Man fruktar att det skulle bli för jobbigt och kanske farligt att ha dem omkring sig.

Så var det inte tidigare. Det fanns jobb för alla ty man kunde lita på dem.  Även dumma och okunniga människor gjorde värdefulla insatser. Jag tänker på Runebergs dikt om Sven Duva, en erkänd dumbom som i kriget mot ryssen genom sitt ädla mod blev nationalhjälte:

”Ty visst var tanken”, mente man, ”hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.”

För att förstå varför det blivit så här, varför vi inte längre kan sysselsätta de dumma och okunniga, som faktiskt också behövs, räcker det med att betänka ett av politikerväldets grundläggande strävanden, nämligen att flytta makt från det civila samhället till staten. Både det civila samhället och staten kan behövas för att inlemma utanförskapare såsom exempelvis ungdomar i vuxensamhället: det civila samhället skapar de rätta värderingarna som exempelvis de fyra angivna, staten hjälper till med skolkunskaperna. Men eftersom politikerväldet inte vill ha ett starkt och självständigt civilt samhälle kan det inte förstå nyttan av ett starkt och självständigt civilt samhälle. Därför går det som det går.

I sin enfald tror makthavarna att kommunala skolböcker och specialpedagoger ska kunna ersätta det som bara det civila samhällets kultur kan skapa. Sovjetsystemet misslyckades för att socialisterna inte fattade varför ett privat näringsliv behövs. Vårt svenska politikervälde håller på att misslyckas för att det inte förstår varför ett starkt civilt samhälle behövs.

Jag behöver väl inte påpeka att ett riktigt civilt samhälle inte har något att göra med de statsfinansierade aktivistorganisationer som kulturminister Bah Kuhnke försöker förgylla med just denna beteckning.