Patrik Engellau

Samhället består av tre sfärer, vardera med sina speciella regler och värden: staten, marknaden och det civila samhället (där det senare betyder familjen, idrottsföreningen, bok- eller båtklubben, det frivilliga teatersällskapet, professionella yrkessammanslutningar etc). I staten gäller strikt likabehandling, vilket det inte gör i det civila samhället där nepotism är självklart, alltså att man först hjälper sina närstående och kanske sedan andra, okända. På marknaden värderas människor efter hur väl de åstadkommer lönsamhet, något som inte går att tänka i fråga om familjen.

En av de mest oväntade och fortfarande otillräckligt uppmärksammade företeelserna i svensk politik under det senaste seklet har varit att de vänsterpartier som länge haft ledningen inte gjort det som vänstern förväntades göra, nämligen låta staten ta över marknaden och socialisera företagen, utan något helt annat, nämligen att i samråd med övriga partier låta staten socialisera det civila samhället. Staten har knappt rört ägandet av företagen, medan det civila samhället gradvis vittrat sönder i takt med att stat och kommun – det välfärdsindustriella komplexet – övertagit dess funktioner. I slutändan får vi vad några kallat ”statsindividualismen”, alltså en situation där individen är oberoende av familjen och övriga nära och kära och i stället tenderar att bli en sorts fritt svävande satellit till det offentliga.

I takt med att staten undergräver det civila samhället förlorar helheten  omistliga värden och funktioner som bara det civila samhället kan hantera väl, exempelvis att uppfostra och integrera det uppväxande släktet i den samhälleliga gemenskapen. För två år sedan skrev jag en bok om hur illa det då kan gå och nu ser jag att en av mina favoritkolumnister i New York Times tillika Dagens Nyheter, David Brooks, bekymrar sig över precis samma sak (Samhället vilar inte bara på egon, 8 augusti 2016; länken funkar inte). Så här säger han bland annat:

År 1776 definierade Adam Smith kapitalismen som en maskin som organiserar det privata egenintresset för att bringa allmänt välstånd. Några år senare skapade USA:s grundare ett statsskick strukturerat för att förvandla privata motstridande särintressen till en rådplägande demokrati…

Men på den tiden fanns det gott om institutioner som predikade att den moraliska linsen måste motväga den ekonomiska: religiösa samfund, skrån, ideella organisationer, värnplikt och hederskoder.

Sedan dess har de institutioner som poängterar det moraliska perspektivet vittrat bort… Vi har hamnat i ett samhälle som är mindre samarbetstillvänt, mindre tillitsfullt, mindre effektivt och mindre tilltalande…

Det är tid att vända på den klassiska nationalekonomin och statsvetenskapen. Det är dags att bygga institutioner som tar vara på människans naturliga lust att göra gott.

Hur gör man det? Ursäkta om jag är pessimistisk. Det kanske går i länder som USA, England och kanske Tyskland där de civila samhällena inte är så försvagade som i Sverige och det åtminstone är tänkbart att det kan komma politiker på plats som fattar vad Brooks (och jag) pratar om. Men i Sverige, ett land som styrs av ett rätt väl sammansvetsat etablissemang vars själva affärsidé är att flytta makt från det civila samhället till det välfärdsindustriella komplex över vilket etablissemanget självt presiderar?