Patrik Engellau

Fram till för ungefär trettio år sedan genomfördes ett intressant socialt experiment som hette Sovjetunionen. Experimentet byggde på en hypotes som utformats av dess vetenskaplige ledare, en Vladimir Lenin. Lenin hade noterat att framgångsrika kapitalistiska företag i sig själva var planekonomier även om de simmade runt i ett marknadshav utan medveten planering. Hur mycket effektivare skulle det då inte vara om man planerade inte bara de enskilda företagen, utan en hel nations ekonomi? frågade sig Lenin och hans vetenskapliga medarbetare.

Det var faktiskt ingen dum fråga. Ingen visste svaret. Kapitalister i västländer gillade visserligen inte Lenins experiment, men de var inte säkra på om det upplägg de själva styrde över verkligen var överlägset om man bedömde efter produktionsresultat och hastighet i den ekonomiska utvecklingen. Mycket talade för att Lenins förmodanden var korrekta.

Efter ett halvsekel blev det emellertid uppenbart för alla som ville öppna ögonen – en grupp till vilken jag själv inte hörde – att experimentet inte fungerade. Planekonomin var inte överlägsen den fria marknadsekonomin. Ingen vet varför. Det kanske ligger i människans DNA att det inte går att effektivt planera organisationer som är större än typ IKEA.

I en förnuftig värld hade Lenins efterträdare i den sovjetiska statsledningen vid pass år 1970 sagt att det här går inte, nu lägger vi av och inför marknadsekonomi, konkurrens och mänskliga rättigheter och sådant. Men den sortens förnuft håller sig inte det mänskliga samhället med, ty det kommer intressen emellan. I Sovjetunionen fanns ett härskande parti och ett härskande skikt som inte gillade tanken på förändring av en ordning där det själv flöt som grädden högst upp. I kraftmätningen mellan det härskande skiktets egenintressen och förnuftet vann egenintressena.

I tjugo år. Sedan slog verkligheten tillbaka och Sovjetunionen förintades.

I Sverige har vi en motsvarighet till Sovjetunionens planekonomiska härskarskikt, nämligen det välfärdsindustriella komplexet. Det fungerar dåligt. Se bara på den svenska skolan och på den misslyckade integrationspolitiken. Precis som Lenins planbyråkrater sitter komplexets förnämsta ledare och gör storstilade ritningar över hur problem ska lösas – enkla jobb, förstelärare, medborgarlöften, jobbskatteavdrag, hållbarhet, ingångsjobb, höghastighetståg, nystartsjobb, klimatsmart, styrelsekvotering, minimilöner, instegsjobb, alltihop, såklart, med människan i centrum – utan att det här heller blir något påtagligt resultat annat än just att komplexets intressenter håller ordning på sina liv.

Hur kan detta fortgå? En viktig del av förklaringen är att det svenska välfärdsindustriella komplexet till skillnad från Lenins engagerade medarbetare och efterföljare har en privat och tills vidare välfungerande ekonomi att ösa resurser från.

Vid närmare eftertanke tror jag att detta faktiskt är hela förklaringen till att det svenska misslyckandet kan fortleva. Tänk dig att hela Sveriges ekonomi styrdes med de metoder som tillämpas av generaldirektör Anders Danielsson i Migrationsverket, språkröret Fridolin, polischefen Dan Eliasson och utrikesminister Wallström.

Vi kommer aldrig att få ordning på det här om vi inte fattar att det behövs glasnost och perestrojka. Var är Sveriges Michail Gorbatjov?

PS Jag tittade i en gammal morgontidning för att få inspiration till floskellistan ovan och insåg att svensk politisk debatt egentligen bara består av sådant pladder. Hur illa det faktiskt ligger till förstod jag av Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg som utan ironi eller distans ställer frågan ”Men vad får ett nytt jobb egentligen kosta staten?” Att det hos oss är rimligt att tänka sig att staten över huvud taget ska behöva betala extra för att en i Sverige levande individ ska gå från bidragsförsörjning till förvärvsarbete visar hur skruvad situationen är. Det är klart att varje slags tänkande som måste respektera sådana underligheter blir krystat och obegripligt.