Nyligen röt EU-parlament till. I en resolution, med brett stöd, förklarades att den nyvalda polska regeringens trixande med landets författningsdomstol var ett hot mot både demokrati och rättsordning. Därmed oförenlig med EUs anda såsom den uttrycks i Lissabonfördraget.

EU-parlamentarikernas tilltag är intressant av åtminstone två skäl.

För det första visade parlamentarikerna att de inte drar sig för att lägga sig i andra medlemsländers inre angelägenheter ty med resolutionen gav de ju sitt stöd till dem som demonstrerar på Polens gator mot den sittande regeringen.

En känslig sak som strider mot den idé som fick slut på 30 år av krig i Europa. Idén om statens suveränitet som den formulerades i den Westfaliska freden.

För det andra gav de sig rätten att avgöra vad som är rätt och fel utifrån EUs värderingar. Eller annorlunda uttryckt att tolka innehållet i Lissabonfördraget. Men att avgöra vad som är rätt och på vilka medlemsländer som agerar moraliskt och politiskt korrekt är knappast ett mandat som följer med uppdraget som ledamot i EU-parlamentet.

Särskilt inte om resolutionerna, som nu, andas en besvärande brist på objektivitet. Att trixande med utnämningen av domare i författningsdomstolen anses falla utanför vad som är gott uppförande är lätt att förstå. Men borde det då inte vara ett än större brott mot Lissabonfördragets anda att inte ens ha en författningsdomstol?

Uppenbarligen inte.  För i så fall är det svårt att förstå varför Sverige inte utsatts för parlamentarikernas bannbulla.

Sverige är nämligen ett av de få medlemsländer som inte har någon författningsdomstol. Trots att en sådan länge efterlysts – framförallt från borgerliga politiker – har inte mycket hänt på detta område. Alliansregeringen hade chansen att ändra på detta men nöjde sig i den senaste revideringen av grundlagen med att ta bort uppenbarhetsrekvisitet. Ett förhatligt arv från 70-talet om att en lag måste stå i uppenbar strid med grundlagen för att anses som icke tillämplig.

Extra pikant blir denna historia av att samtliga närvarande svenska parlamentariker röstade ja till resolutionen med undantag för två Sverigedemokrater. Dessa personer – inalles 16 – företräder partier som sett till så att det inte inrättats en författningsdomstol i Sverige med argumentet att en sådan hotar folkrepresentationen. Men i sin EU-klädsel plötsligt ser plötsligt samma personer avsaknaden av en sådan som ett hot mot demokratin.

Det går inte att befria sig från misstanken att EU-parlamentets fördömande av Polen handlar mera om att näpsa ett land som artikulerat en EU-skeptisk linje än om värnandet av konstitutionella principer. Sverige tillhör ju de följsamma medlemsländerna medan Polen med sin nya regering slagit in på en mera svårstyrd väg gentemot eliten i Bryssel.

EU-parlamentets makt ökade rejält med Lissabonfördraget. En medveten ordning för att göra EU mera demokratiskt. Det är illavarslande när parlamentarikerna utnyttjat denna makt genom att göra sig till moralpoliser med uppgift att straffa varje medlemsland som inte deltar i det unisona hyllandet av storstilade EU-projektet.

Och är det så parlamentarikerna även fortsättningsvis tolkar sitt uppdrag ska de inte förvånas över att det missnöje med EU-bygget som de brittiska väljarna nyligen visade inte var en engångshändelse utan startskottet till en mera kaotisk utveckling.

Anne-Marie Pålsson är f d riksdagsledamot (M) samt docent i nationalekonomi.