Krister Thelin

Det råder politiskt enighet om att något måste göras åt brottsligheten i våra förorter. Just nu koncentreras intresset till våld mot “blåljuspersonal”, det vill säga ambulansförare, brandmän och poliser (!). Fler av de senare och “hårdare” straff skrivs ut som recept. Saken förekom till och med i statsministerns 10-punktsprogram som presenterades i Almedalen nyligen. Ännu har inget politiskt ljushuvud föreslagit en ny brottsrubricering, men det kanske kommer.

Det få talar om är att polisen i praktiken abdikerat från dessa områden (kartlagda på lite olika sätt, men i en rapport från hösten 2014 angivna till 55 och också döpta till “no-go zoner”). Moderaternas lösning är som alltid fler poliser och socialdemokraternas “samverkan” med andra myndigheter. Som illutreras i en annan rapport behövs i stället en hög, uthållig och lokal polisnärvaro i såväl det preventiva som reaktiva polisarbetet, ett tydligt chefsanvar och en lokal politisk koppling. Det är så  New York-polisen vände situationen i 10-miljonersstaden för 25 år sedan. I Sverige famlar polisen i stället med en nationell centralisering (beslutad i bred politisk enighet) med mycket prat om “medborgarlöften” men med få resultat. Den högste polischefen, ansvarig för genomförande av omorganisationen, har en olycklig fallenhet för symbolpolitik och mindre välövervägda uttalanden, vilket fått honom synbarligen starkt ogillad av den egna kåren, med åtföljande försvagat allmänt förtroende. Dock hålls han ännu under armarna av regeringen.

Mycket av förortsbrottsligheten  är ungdomsbrottslighet. Om nu polisen lyckas få ordning på sin egen verksamhet och påbörjar en reell lagföring, det vill säga lyckas gripa de unga brottslingar som nu vandaliserar (där särskilt bilbränder förefaller ha blivit ett allmänt spänningshöjande förortsnöje) och uppvisar allmänt asocialt beteende i vad som bara kan beskrivas som början på ett kriminell karriär (“livstidskriminella” ), blottlägger den nuvarande svenska ordningen sina brister. Reaktionerna kommer som regel för sent och är alltför tandlösa. Ett brev från socialförvaltningen med kallelse till samtal med en socialsekreterare imponerar föga på de unga “klienterna”.  Så här bör det vara istället.

1. En gripen/anhållen ungdom bör omgående av åklagare (efter kontakt med socialtjänsten) med polisens hjälp ställas inför en domare; det bör inrättas särskilda jourdomstolar för ungdomsmål (inte bara som nu för att pröva häktningsfrågor).
2. Om utredningsläget är klart (vilket det torde vara i de flesta fall gripande skett i samband med brottet), bör domstolen omgående kunna döma ut en påföljd, vilken i fall av icke-bagatellartad brottslighet bör innebära ett fortsatt obrutet frihetsberövande. Grov skadegörelse, mordbrand, allmänt upplopp och våld mot tjänsteman (vilka torde vara vanliga brottsbeteckningar vid bilbrand och efterföljande stenkastning mot utryckningspersonal) bör ge ett lämpligt antal månaders inlåsning på ungdomshem eller anstalter i rofylld lantlig miljö, långt bort från förorten.
3. Jourdomstolen bör ha den behörighet som nu är fördelad på förvaltningsdomstol (sociala mål) och allmän domstol (brottmål). Därmed kan åtgärderna proportionellt avpassa till gärningen, med beaktande av den unges ålder; redan nu kan icke straffmyndiga (under 15 år) tvångsomhändertas av förvaltningsdomstol på talan av socialtjänsten, men trappstegen är nu för långa och reaktionerna  för sena. Med en gemensam behörighet ges åklagare, socialtjänst och domstol större valfrihet till omgående individuell anpassning.
4. Syftet med påföljderna bör vara att bryta ett mönster och rycka upp den unge ur en destruktiv miljö, också andra till varning. Institutionsplaceringen bör vara av modell “boot camp” med en lagom blandning av disciplin, träning i impulskontroll, missbruksvård och utbildning. Den skall inte vara en lustgård och helt sakna “häftighetsfaktor”. (Hasselakollektivet som på sin tid uppvisade goda resultat kan stå som modell.)
5. Lagföringen skall förstås förenas med sedvanliga rättssäkerhetsgarantier som rätt till offentlig försvarare/biträde och överklagande.

En reform enligt vad som skisserats ovan kräver inget mera omfattande arbete. Byggstenarna finns alla där redan. En begåvad sakkunnig på Justitiedepartementet torde kunna ha en departementspromemoria i saken klar på en vecka. Sedan 80-talet har önskemål i denna riktning förts fram från olika håll (oftast borgerligt). De har alla stupat antingen på bristande politisk vilja eller tjänstemannamotstånd (vilket var fallet 1991-1994), där alla svårigheter i att avvika från det invanda ständigt lyfts fram.

Om nu den nya kadern av politiska gråterskor menar vad den säger, att de vill göra något åt förortsbrottsligheten, så är det alltså inte fler poliser eller “hårdare straff “, det vill säga längre fängelsestraff (att det inte hjälper illustreras här),  som är lösningen utan en snabb och bestämd lagföring. Det borde alltså statsministern haft i sitt 10-punktsprogram. Posse est velle.