Det finns mycket att oroa sig för i dagens Sverige.

Plötsligt fick vi en våg av invandrare till vårt land som under en kort tid var större än något vi hade upplevt tidigare och som ställde oss inför problem och vägval som vi inte alls var förberedda på. Somliga var flyktingar från krigets Syrien, andra ville komma till vårt land av andra skäl. Ingen vet ännu vilka konsekvenserna blir mer i detalj – ekonomiskt, när det gäller samhällsinstitutionernas kapacitet, när det gäller anspråken på samhällets infrastruktur. Men vi har redan sett att det har blivit politiskt möjligt att genomföra åtgärder som nyligen var otänkbara. Och såväl ledande politiker som kritiker kan i dag säga saker som för inte länge sedan skulle ha brännmärkts som ”fascism” eller ”rasism”.

Plötsligt blev det allmänt känt att Sverige inte längre kan försvara sitt territorium om en främmande makt skulle hota oss, åtminstone inte längre än en vecka. Och det avslöjades att staten inte längre kan hävda sitt våldsmonopol i drygt 50 så kallade no-go-zoner. Brandmän och ambulanspersonal tvekar att utföra sina livräddande uppgifter i områden där polisen inte kan skydda dem. Makten har i stället hamnat i händerna på kriminella gäng, religiösa fanatiker eller ospecificerade huliganer. Vi har också vetat, ganska länge, att det svenska rättsväsendet inte längre har kapacitet att utreda och beivra inbrott, stölder, misshandel, bedrägerier och liknande så kallade mängdbrott.

I Sverige är det normalt att offentliga samtalet domineras av en fråga i taget, och ett svar i taget. Under en tid har den officiella agendan behärskats av det som brukar sammanfattas som postmodernistiska teorier. Teorier har i princip till uppgift att fungera som analysverktyg. Men när teorin blir normativ, när den föreskriver vad vi ska rätta oss efter, är vi ute på farliga vägar. Den trend som har varit förhärskande under en tid har bland annat innefattat mångkulturalism, identitetspolitik, genusteori och föreställningar om strukturellt förtryck. Kritik mot den rådande normen har haft svårt att komma till uttryck eftersom den många gånger har bemötts med invektiv och personangrepp i stället för sakargument. Det har också förekommit att kritiker har drabbats av mer påtagliga repressalier.

En annan aspekt av det offentliga samtalet handlar om nyhetsmediernas roll. Det är främst de så kallade ”mainstream media” – MSM, dvs. de ledande dags- och kvällstidningarna samt den statliga televisionen – som har ifrågasatts. En del av kritiken menar att MSM har gjort de dominerande postmodernistiska teorierna till sina. En annan del handlar om att nyhetsförmedlingen i hög grad har präglats av ”den lilla människans perspektiv”, det vill säga reportage med en anekdotisk inriktning som är ägnade att väcka medkänsla och sympati med som inte bidrar till någon djupare förståelse av de större sammanhangen. Det innebär att MSM har svikit sin grundläggande journalistiska uppgift att erbjuda insiktsfull analys. Reaktionen har blivit ett växande utbud av alternativa media på Internet, som erbjuder en bild av utvecklingen som ofta står i stark konstrast till den ”etablerade” versionen.

Många har oroats av den här utvecklingen och en stor del av den kritiska opinionen ger sitt stöd till partier som av motståndarna brukar betecknas som högerpopulistiska. Det är inte en tendens som är specifik för Sverige och denna opinion riktar sig inte bara mot aktuella företeelser. Den har också en negativ inställning till vissa långsiktiga samhällsförändringar på ett sätt som gör att man kan tala om en systemkritisk opinion.

En gemensam nämnare – för både den svenska systemkritiska opinionen och motsvarigheter i andra länder – är en stark aversion mot eliterna eller etablissemanget. Man pekar särskilt ut den politiska eliten och kultureliten, som man menar har svikit det vanliga folket, och Stockholmseliten som ska ha svikit landsbygden. Man är också kritisk mot EU, som man menar styrs av Brysselbyråkratin, och mot globaliseringen i allmänhet. För att ge tillbaka makten till folket menar den systemkritiska opinionen att den representativa demokratin ska ersättas av beslutande folkomröstningar. En annan gemensam nämnare är att kritiken mot invandringen i hög grad fokuserar på religiösa och kulturella frågor. Man ser islam som ett hot mot den svenska kulturen, och menar att islam alltid leder till hederskulturellt och jihadistiskt våld.

Inom den systemkritiska opinionen finns en önskan om att en stark ledare ska träda fram och att denne bör vara opolitisk. Många stöder Donald Trump i USA och Boris Johnson i Storbritannien för att de uppfattas stå upp mot etablissemanget, trots att dessa personer naturligtvis också är en del av eliten. Den politiska linjen är däremot mer otydlig. Aversionen mot allt som uppfattas som ”vänster” och ”liberalt” är stark, och gäller ibland alla de traditionella riksdagspartierna. De som stöder Sverigedemokraterna förefaller främst ta fasta på partiets invandringskritiska linje, i övrigt framträder inte något tydlig politisk profil inom den systemkritiska opinionen utöver en allmänt konservativ grundsyn och en nostalgisk längtan till en tid och ett samhälle som har gått förlorade.

I båda opinionslägren förekommer oroande tendenser till faktaresistens. Anhängare av det multikulturella paradigmet har förnekat eller mörkat uppgifter som ”riskerar att spela bruna krafter i händerna”. Den systemkritiska opinionen är inte heller intresserad av uppgifter som ger en annan bild än den man har bestämt sig för, exempelvis när det gäller hur EU styrs eller möjligheterna att få till stånd en riksrättsprocess mot ledande politiker. Givetvis finns också mer nyanserade debattörer på båda sidorna, men inte i tillräckligt hög grad för att hejda den tilltagande polariseringen. Om man med Marx tror att intresset aldrig ljuger ligger det nära till hands att se situationen som ett skyttegravskrig mellan globaliseringens vinnare och dess förlorare, där båda sidor gräver ner sig allt djupare. Och – för att stanna kvar på slagordsnivån – även här gäller att krigets första offer är sanningen.

De två opinionerna låter sig inte enkelt infogas i den traditionella höger-/vänsterskalan. I Sverige har länge uppfattningar som – åtminstone i en internationell jämförelse – hör hemma till vänster varit dominerande i det offentliga samtalet. De som är systembevarande uppfattas därmed ofta ha sin hemvist på samma sida. De systemkritiska stöder däremot en återgång till traditionella värden och nationell identitet, alltså en högerposition. Det råder alltså ombytta förtecken jämfört med vänsterns historiska roll att utmana den rådande makten och högerns att bevara den.

Det är olyckligt att den växande klyftan i opinionen stannar på slagordsnivån. Den systembevarande opinionen måste inse att det finns materiella skäl till att Trump och Johnson har fått ett så starkt stöd, även i vårt land. Och de systemkritiska borde söka sig fram till konstruktiva modeller som inte bara handlar om att ”riva för att få luft och ljus”. Om båda sidor misslyckas med den uppgiften ser det mörkt ut för den tradition av humanism, upplysning och rationalitet som har gjort Västerlandet så framgångsrikt.

I detta upprörda hav av opinioner har jag försökt styra min lilla skuta mellan det mäktiga monstret Skylla och den hotande malströmmen Karybdis. Jag har följt en fyrbåk – bloggen det Goda samhället – och hoppats att dess kloka och insiktsfulla skribenter skulle kunna erbjuda en säker kurs. Men det har hänt att jag har känt hotet att dras ner i djupet av Karybdis. Det förefaller säkrare att söka sig till mittfåran i Messinasundet, och det kommer jag att fortsätta med – på min egen blogg Skrönsakslandet och när tillfälle erbjuds även på Det goda samhället..

Pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Konkurrenskommissionen.