Patrik Engellau

Den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson påstås ha sagt att inget skärper tankeverksamheten så mycket som risken att bli hängd. Utan alla liknelser i övrigt är det lite likadant med migrantkrisen: en oväntad och potentiellt omvälvande förändring som tvingar en svensk att börja fundera över sig själv och sitt samhälle och över frågan om detta samhälle kan vara förenligt med muslimska seder och uppfattningar.

Jag tror mig ha förstått av internationella opinionsundersökningar att en mycket stor andel av muslimerna, även sådana som inte är särskilt fromma, vill att sharia ska gälla, till exempel att domstolar ska döma efter Koranen och hadhiterna snarare än efter sekulär, till exempel svensk, lag.

Vilken besynnerlig idé, tänker jag, så kan kristna aldrig ha resonerat. Men däri har jag fel, visar det sig. Kapitel sex i Pauli första brev till korintierna inleds så här:

Hur kan någon av er som ligger i tvist med en broder komma på tanken att processa inför de orättfärdiga och inte inför de heliga! Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Och om ni skall döma världen, duger ni då inte till att döma i småsaker? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Då bör vi väl klara av vardagliga tvister. Men när ni nu har sådana tvister, då tar ni till domare folk som församlingen ser ner på. Ni borde skämmas! Finns det då ingen bland er som är klok nog att döma mellan två kristna bröder? I stället processar broder mot broder, och detta inför otroende!

Jag tror att det är samma tankefigur som hos muslimerna. De heliga ska så småningom döma hela världen, så då är det väl lika bra att börja direkt, och vilken lagbok som ska gälla bör det inte vara någon tvekan om, nämligen den heliga skriften. Och man kan ju inte ha domare som är otrogna och som församlingen därför ser ner på.

I Sverige anlägger vi inte längre Pauli synsätt. Varför gör vi inte det? Vad var det som kom emellan?

Jag tror att det var kapitalismen och marknadsekonomin. Denna ordning har i västerlandet numera oförtjänt dåligt rykte; den smutskastas regelmässigt samtidigt som vi västerlänningar skamlöst avnjuter dess frukter och en hel värld som lever i systemets utkanter försöker ta sig till dess centrum för att fritt kunna tillgodogöra sig dess njutningar.

Jag säger inte att utsugning och förtryck inte skulle vara förenligt med kapitalism, men jag påstår att kapitalismen är det första av alla girighetsstyrda system – och det gäller samtliga kända samhällssystem utom den ädle vildens ursprungliga paradis – som inte tillgodogör sig nästans resurser – pengar, kvinnor, getter och diamanter – genom våld eller list, utan genom att tillverka något som nästan blir så angelägen att få att han frivilligt lämnar getterna i utbyte. Kapitalismen grundprincip är fredligheten. Kapitalismen är inte bara den mest produktiva samhällsordning som världen fått uppleva, utan också den mest civiliserade.

Med kapitalismen kom de mänskliga rättigheterna, till exempel toleransen. En kapitalist tänker bara på profiten. Han bryr sig inte om vilken gud folk tillber bara de respekterar äganderätten och kommer i tid till arbetet. Det löpande bandet struntar i om det betjänas av en svart, vit eller gul eller hindu eller kvinna bara de föreskrivna handrörelserna utförs korrekt. För produktionsapparaten kan du ha vilken sexuell läggning du vill bara du minns det här med lönsamheten. Det är ingen tillfällighet att FNs Allmänna Deklaration om de Mänskliga Rättigheter hålls för helig i det kapitalistiska västerlandet men ses med misstänksamhet bland förkapitalistiska muslimer (se Kairodeklarationen).

Kapitalismen vill inte ha att göra med sådana där krångelgubbar som Paulus som vill döma efter en förkapitalistisk helig skrift. Kapitalismen föredrar en effektiv stat som utfärdar förutsägbara domar utan ovidkommande teologiska hänsyn.

Den stora frågan är var gränserna går för kapitalismens och västerlandets vidsynthet. Dårfinkar utan makt kan tolereras, ty sådana dårfinker hotar inte den allmänna ordningen. Men när dårfinkarna börjar organisera sig, hota ordningen och bli farliga, till exempel genom tyska Blitzkrieg mot Polen eller muslimska terrorbomber i Paris, då måste även den mest högsinta och testrogna västerlänning börja fundera över var toleransens gränser går.