Patrik Engellau

Häromdagen skrev jag om Hasse & Tage-filmen Släpp fångarna loss, det är vår från 1975. Jag utnämnde filmen till ett konstnärligt monumentalverk i bemärkelsen att den vävde ihop och gav fullödig gestalt åt det tänkande som växte ur 1968 års studentrevolution och som sedan dess tagit ett allt starkare grepp över vårt samhälle och nu, enligt mångas fruktan, hotar att stjälpa det.

Utan alla jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Leni Riefenstahls film Triumf des Willens från 1935 som gav en storslagen konstnärlig gestaltning åt en annan ny och omvälvande social kraft som dock blev betydligt mer kortvarig än det mer godhjärtade tankemönster som presenterades i Hasses & Tages epos. (Den tyska filmen är för övrigt väl värd att ses, inte minst för att den visar vilken enorm våldsapparat vid sidan av staten som nazisterna lyckats bygga upp redan vid trettiotalets början. Dessutom visar den hur mycket tyskar tycker, eller åtminstone tyckte, om att marschera.)

Tillbaka till den svenska filmen. En liten scen – du kan börja elva minuter in i filmen och hänga kvar i tio minuter – griper mig särskilt. Lena Nyman och Tage Danielsson ska gå ”på jakt efter onödiga poliser”.

Att jag blir tagen av denna scen, särskilt slutet, beror på att ett av mina formativa minnen från min barndom, som inträffade före 1968, handlar om hur jag och andra slynglar blev åthutade av små tanter att lämna stadens nysådda gräsmattor när vi i strid mot skyltar med texten ”Beträd ej gräsmattan” på slynglars nonchalanta och slängiga vis traskade omkring på gräset. Vi lydde såklart, för små tanter var trots allt auktoriteter i kraft av sin ålder, en sorts poliser för att använda Lena Nymans synsätt (se exempelvis denna krönika).

Jag minns hur det kändes. Det var lite skämmigt. Men vi visste ju att vi gjorde fel, så vi lydde.

Jag tycker att detta, i all sin enkelhet, är ett fint exempel på vad ett välfungerande civilt samhälle med ansvarskännande vuxna medborgare kan göra för på ett kostnadseffektivt och vänligt sätt skola in unga människor i gemenskapen.

Ungefär nitton minuter in i filmen uppviglas till revolution. Lena och Tage startar en proteströrelse mot alla onödiga poliser, det vill säga vilken ordningsam medborgare som helst som försöker lära ungdomen hyfs (i filmen någon sorts trädgårdsmästare), genom en tvåmansdemonstration i en park där de visar banderollen ”Beträd gräsmattan”.

Detta är epokgörande. Med lite perspektiv ser man vad detta egentligen handlade om. Det handlade om att nedgöra det civila samhället. Med glädje och humor blåser Sveriges kulturetablissemang och filmindustri till uppror och revolt mot en samhällsordning. I stället för de små tanterna skulle, kan man anta ehuru Lena och Tage inte ger sig in i sådana praktikaliteter, myndigheter och kommunala terapeuter ta över ruljansen. Men det förstod man ju inte då, i varje fall inte jag. Jag och andra biobesökare tyckte bara det var en gullig och rolig film.

Vad Sverige numera begripit är att vi slynglar egentligen var kränkta och att vi nog, så som senare tider gradvis förstått, borde ha erhållit någon sorts skadestånd från de små tanterna med tanke på att de ibland använde ilskna okvädningsord mot oss (och då ska vi inte tala om de burdusa farbröder som i motsvarande situationer faktiskt kunde ta oss i en arm och dra bort oss). Och tänk vad många jobb det blivit i den offentliga sektorn av att det civila samhällets frivilliga krafter entledigats.