Mohamed Omar

På midsommarafton firar vi livet, ja, glädjen att leva. Det gör vi genom att äta och dricka gott och dansa runt majstången. I år infaller sommarens fest under den islamiska fastemånaden ramadan. Och den islamiska fastan har en helt annan innebörd: det verkliga livet börjar efter döden. Syftet med livet i världen är bara att samla poäng så att man får det så bra som möjligt i det verkliga livet utan slut. Man får extra mycket poäng i ramadan.

Det finns en stor skillnad i sättet att se på livet och döden mellan västvärlden och islamvärlden. I väst har vi genomgått både renässansen och upplysningen som satt människan i centrum. Det finns muslimer som självklart älskar livet mer än döden, för vilka paradis och helvete bara är ord man rabblar utan verklig mening, men den mentalitet som präglar islamvärlden föraktar livet.

Ramadan är ett tillfälle då man ska passa på att samla poäng genom att visa lydnad. När man lyder Gud vinner man hans behag. Det finns inga rationella skäl till att avstå från mat och dryck. Det finns ingen nytta, faktiskt bara skada. Men man gör det inte för att det är nyttigt, man gör det för att Gud har sagt att man ska göra det. Ju fler poäng man samlar ihop under jordelivet, desto större lön kommer man att få i paradiset.

Så har det funnits mystiker också inom islam som tycker att det där med att samla poäng och hoppas på lön, eller att avstå från olydnad av rädsla för straff, är lite för banalt. Med långsökta tolkningar av Koranen och en hel del ordvrängeri har de lyckats få islams bok att verka mera upphöjd än den egentligen är. Det är Guds ansikte man söker, någon slags mystisk förening, inte paradisets njutningar, kunde de säga. Men inställningen till livet som något föraktligt är i grunden detsamma hos dessa mystiker som hos mainstreammuslimen. Chansen att du ska träffa muslimer som känner till dessa mystiker i någon moské i Sverige är dock minimal. Och de som har kunskap ser dem i nio fall av tio som kättare.

I sin bok Reformera islam tar den före detta muslimen Ayaan Hirsi Ali upp detta problem, att muslimer tenderar att värdera det imaginära, nästkommande livet högre: ”Från allra första början får de lära sig att döden är det viktigaste. Det var vad jag själv fick lära mig i min tidigaste barndom.”

Det var också vad jag fick lära mig under åren som muslim. Men liksom för många andra muslimer var det bara ord för mig: i mitt hjärta dyrkade jag livet mer än Gud. Av de fromma fick jag rådet att förakta livet, att inte fästa sig vid det och att ständigt tänka på döden. När jag sa: ”Vi ses imorgon!” kunde jag få svaret: ”Om vi lever.” Att påminna en broder om döden var en god gärning.

Jag var på biblioteket häromdagen och bläddrade i några böcker om svenska högtider. Det var för att hitta något jag kunde använde i den här artikeln. I flera av de nya böckerna hittade jag en sida eller två längst bak om islamiska högtider. Det är besynnerligt då islamiska högtider inte är svenska. Sverige är ett sekulärt land med en kristen bakgrund, och före kristendomen var vi hedningar. Några islamiska inslag har aldrig funnits i vår kultur. I böcker om islamiska högtider hittar man självklart ingenting om lucia, jul och midsommar.

När midsommarafton infaller under ramadan är det två olika sätt att se på livet och döden, två mentaliteter, som krockar. Man måste välja, det vill säga om man inte vill fuska. Man kan inte fira midsommar och hålla fastan i ramadan på samma gång. Jag väljer midsommarafton. Jag väljer livet.

En film att se i midsommartider är Bergmans Sommarnattens leende från 1955. Den har ordet leende i titeln och ett leende är just vad den är: ett sorgligt, vemodigt och trevande sommarnattsleende, som på slutet brister ut i ett skratt av barnslig glädje över livet – den korta stund vi har på jorden.

Den unge teologistudenten Henrik föraktar världen och tror sig ha ett ”högre kall”. Men husets piga har en erotisk dragningskraft som stör hans Lutherstudier. ”Ta min eländiga dygd ifrån mig för jag orkar inte leva med den längre!” utbrister Henrik. Han försöker hänga sig. Det misslyckade självmordet är ändå inte misslyckat. Han dör, den dygdige Henrik dör, och uppstår i en ”jordisk himmel”.

Han vinner nämligen Anne, den kvinna han längtar efter. Han kastar bort den himmelska himlen för den jordiska. Han vågar bekänna för Anne: ”Jag har älskat dig hela tiden”.