Patrik Engellau

I Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, hamnade jag nyligen i en taxi som framfördes av Carlos. Carlos visade sig vara sjundedagsadventist och den kanske mest bibelsprängde teolog jag någonsin träffat. I sätet bredvid sig hade han en vältummad Bibel med färgkodade understrykningar på, vad jag kunde se, alla sidor.

Vi möttes flera gånger eftersom jag ringde honom när jag behövde åka taxibil. Han höll animerade och välformulerade predikningar för mig i olika teologiska frågor varvid han ibland släppte ratten och vände sig om för att  med gester understryka någon viktig observation.

Vad skiljer sjundedagsadventismen från exempelvis katolska kyrkan, frågade jag. Vi läser Bibeln och bryr oss om vad som står i den, sa han självsäkert. Det gör inte katolikerna. Låt mig ge ett exempel, fortsatte han.

Ta frågan om vad som händer med människan efter döden. Du har hört två helt olika historier, eller hur? Jag undrade om jag hade det. Vad menar du? frågade jag osäkert.

Den ena historien är den där om att människan genast efter döden förs till pärleporten och blir förhörd av ängeln Gabriel som dömer till helvete, paradis eller eventuellt skärselden. Den historien finns inte i Bibeln, förkunnade Carlos.

Nähä, vad finns där då?

Den andra historien, sa Carlos, och den känner du också igen. ”Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol”, står det i Romarbrevet 14:10–12, ”Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud”. Den stora frågan är när detta ska ske. Carlos la ansiktet i djupa veck och förklarade. Enligt den ena historien ska detta alltså ske omedelbart efter vars och ens död, enligt den andra, den bibliska, ska det ske först vid Jesu återkomst. Då inträffar nämligen Yttersta Domen. ”Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen”, säger Jesus i Johannes 5:28-29. Förhållandena klargörs ännu tydligare i Uppenbarelseboken som handlar om världens slut, sa Carlos och slog vant upp 20 kapitlet, tolvte versen: ”Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar”.

Fattaru? frågade Carlos. Det står tydligt att människorna ligger odömda i sina gravar fram till uppståndelse och yttersta domen. Annars vore ju Jesus tvungen att hämta tillbaka folk från helvetet och paradiset. Helvetesborna skulle väl bli glada att få sin dom överprövad, men tänk vilket stök att avvisa folk från himlen för en ny rättegång!

Jag tror Carlos har rätt om vad Bibeln menar. Men hur kan katolikerna kolportera den andra tolkningen? Jag har min egen cyniska teori.

Tänk på 1500-talet, när katolikerna skulle sälja avlat till döende personer för att de skulle slippa plågor – ”när myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs” – och kyrkan få ett litet kapitaltillskott för att kunna bygga Peterskyrkan. Det är klart att den som tror att domen kommer innan dagen är slut blir mer betalningsvillig än den som lugnt kan luta sig tillbaka och avvakta Jesu återkomst och världens undergång någon gång i en oviss framtid.