Ulf Larsson

Vi möts dagligen av de fasansfulla bilderna från flyktingdöden på Medelhavet, samtidigt som främlingsfientliga och högerpopulistiska röster får alltmer plats i det dagliga samtalet. I dessa oroliga dagar vill SvD:s Idagsida i en serie reportage uppmärksamma de ljuspunkter som faktiskt finns mitt bland oss, men som tyvärr sällan ges uppmärksamhet i ett mer och mer tillspetsat debattklimat. I det första reportaget i vår nya serie möter vi den 19-årige killen Rashid.

VI SITTER PÅ ETT KAFÉ i en mellansvensk residensstad. Försommarsolen strålar ner över oss och våra kaffekoppar. Rashid, som har tagit ledigt från skolan idag, önskar sig en Sverigebakelse, och ler lyckligt när han tagit den första smakbiten. Sverige är hans nya hemland, berättar han med stolthet, men också med tyngd, genom vår tolk. Här vill han bo och leva med sin familj.

HAN KOM HIT som 16-åring från Herat i nordvästra Afghanistan efter att ha klarat av den livsfarliga resan över Medelhavet. Då hade han varit på flykt för sitt liv i flera månader, eftersom han riskerade att tvingas att tas ut till krigstjänst i sitt hemland. Det första mötet med Sverige var ett av Migrationsverkets akutboenden i Trelleborg, där han fick stanna några dagar innan han placerades i ett familjehem nära den stad där vi nu befinner oss. Men Rashid trivdes inte på familjehemmet:

– De var väldigt stränga, berättar han via tolken. Jag var tvungen att vara hemma senast klockan nio varje kväll, och det funkar ju inte om man vill ut och träffa kompisar. Sen fanns det bara en dator så det var jobbigt för mig att inte kunna ha kontakt med min familj i Herat. Vi kom inte bra överens helt enkelt.

Efter några månader fick Rashid därför flytta till ett HVB-hem i närheten. Där fick han både eget rum, dator och större frihet. Han kunde börja skolan, med gymnasiestudier som mål – Rashid drömmer om att en dag bli pilot eller skådespelare. Framtiden såg ljus ut, och han fick några vänner i skolan och umgicks förstås också en del med de andra killarna på boendet medan hans ansökan om uppehållstillstånd behandlades av Migrationsverket.

MEN SÅ EN DAG FÖR SNART TRE ÅR SEDAN hände det obegripliga. Rashids farbror Najib ringde en kväll och berättade att Rashids föräldrar Khalil och Farzana var döda. Najib hade väckts av oväsen på natten och sett hur Khalil och Farzana, som bodde i grannhuset, hade förts bort av militärer. I Afghanistan betyder ett sådant scenario så gott som alltid bara en sak.

– Jag insåg att mina föräldrar var döda, minns Rashid och får något blankt i ögonen. Mina småsyskon skulle få bo hos min farbror och faster tills de blev vuxna. Kanske skulle jag aldrig mer få se dem.

Runt omkring oss njuter människorna i det vackra sommarvädret av sina bakelser och sitt kaffe. Vi är långt borta från Afghanistans oroligheter. Det Rashid berättar för oss får oss att tappa lusten att äta mer godsaker. Det faktum att hans ansökan om uppehållstillstånd beviljades var visserligen till någon tröst, men ingenting kunde fylla det tomrum Rashid kände inom sig.

RASHID FICK SOM TUR VAR hjälp av sin gode man att komma in på gymnasiet, och av sin advokat med att ansöka om efterlevandepension, något man även som invandrat barn har rätt till i Sverige om man är föräldralös, eftersom man ju saknar föräldrar som kan stötta en ekonomiskt precis lika mycket när man är nyanländ i Sverige som när man är född här. Eftersom Rashid anses vara barn fram tills dess att gymnasieutbildningen är avslutad, var beslutet om att efterlevandepensionen på totalt 2 954 kronor i månaden hade beviljats en stor lättnad för Rashid.

MEN INGA PENGAR I VÄRLDEN kunde fylla tomrummet efter mamma och pappa, och Rashid fick allt svårare att koncentrera sig på utbildningen. Han tvingades att göra flera studieuppehåll, och dessutom kände han sig tvingad att skicka pengar till sin farbror Najib och faster Shabana som ju tog hand om hans småsyskon hemma i Herat. Jag och SvD:s fotograf förstår att det varit en väldigt jobbig tid för Rashid, som plötsligt ser trött och sliten ut. I vissa stunder har vi nästan svårt att förstå att den här killen bara är 19 år, och några knappt synbara gråa stänk vid tinningarna förstärker bilden av en kämpande kille som haft det svårt här i livet. Rashid har också berättat att han vet att han ser lite äldre ut än vad han är, men att barn i Afghanistan åldras snabbare än i till exempel Sverige eftersom många afghanska barn tvingas börja jobba redan i sexårsåldern.

Som han själv tvingades att göra, berättar han. Minnet får hans ögon att se sorgsna och övergivna ut, och vi inser vilken enormt utsatt människa vi har bredvid oss. Samtidigt som kaféets svenska gäster obekymrat äter sina kakor och bullar och dricker sitt kaffe, pratandes om vad man ska servera på studentbufféerna ute i villaträdgårdarna.

LIVET ÄR ORÄTTVIST men ibland kan man faktiskt tro att det finns en högre makt någonstans, som ser ner på oss och sträcker ut sin hjälpande hand mot den människa som bäst behöver den. För några månader sedan ringde nämligen Najib och berättade att det hade skett ett mirakel – Khalil och Farzana var i livet! De hade förts bort och fått sitta fängslade långa tider, men av någon orsak som de själva inte kände till plötsligt släppts fria. Eftersom deras hus hade sålts, fick de tills vidare stanna hos Najib och Shabana, tillsammans med sina barn.

– Så nu kommer jag snart att kunna ta mina föräldrar hit till Sverige, berättar Rashid medan han spricker upp i ett stort leende. Och mina fem småsyskon, som jag inte har träffat på flera år. Vi kommer att kunna bli en familj igen, precis som förr!

RASHID HAR FÅTT TILLBAKA tron. Tron på mänskligheten. Tron på Sverige. Tron på att det finns en framtid – kanske rentav som pilot eller skådespelare?

– I Sverige har jag lärt mig att förstå att drömmar faktiskt kan slå in, säger Rashid lyckligt.

BOENDET KOMMER MAN att få hjälp med av Rashids handläggare på Socialtjänsten i kommunen där han bor. Det är viktigt, menar hon, att Rashid nu får lugn och ro så att han kan slutföra sina gymnasiestudier. Familjen behöver en rymlig bostad, och här slumpar det sig så lyckosamt att kommunen nyligen köpte in stadens tidigare tingshus, vilket som bäst håller på att byggas om till bostadslägenheter. Högst uppe i den vackra gamla byggnaden ska det bli en sexrumsvåning med två balkonger och trevlig utsikt över tingshusets park.

– Den skulle vara perfekt för Rashid och hans familj. Och eftersom hyran är rätt hög så skulle den nog i alla fall bli ganska svåruthyrd, säger Rashids handläggare. Så jag har gott hopp om att de ska kunna få flytta in i lägenheten så snart alla är på plats i Sverige.

SVERIGEBAKELSEN ÄR UPPÄTEN och kaffet urdrucket. När vi skiljs från Rashid är det en stark och lycklig kille vi tar avsked av. En kille som har fått tillbaka tron på Sverige. Och på livet.

FOTNOT: Rashid och hans släktingar heter egentligen något annat.