Bitte Assarmo

Sverige svämmar över av män som ägnar sig, eller åtminstone har ägnat sig, åt att sextrakassera kvinnor. Det är i alla fall vad man får intrycket av då man läser de många krönikor som skrivits på detta ämne under det sista året, och framför allt sedan avslöjandena om övergreppen i Kungsträdgården. En hel bataljon unga män ägnade sig åt kollektiva trakasserier av unga flickor – och både polis och medier teg till dess att sanningen till sist kom fram, som den ju alltid gör till sist.

Anledningen till den öronbedövande tystnaden innan avslöjandena släpptes fram var att de män och pojkar som begått övergreppen var asylsökande och nyanlända. Och syftet med tystnaden, följaktligen, att inte spä på groende rasism och främlingsfientlighet, detta trots att synpunkter på Mellanöstern-kulturernas kvinnosyn inte har det minsta med rasism att göra. Och naturligtvis blev effekten den motsatta, som den ju alltid blir när godheten bedrar visheten.

Sedan dess har vi sett en ökande debatt om vikten av att sända ut rätt signaler till asylsökande pojkar och män från de kulturer i vilka kvinnoförtrycket är grundmurat och – i många fall – lagstadgat. Pojkar, som växer upp i länder där kvinnor gifts bort som barn, inte får gå i skolan, inte ens får vistas utomhus ensamma, inte har rätt att säga nej till sex och så vidare påverkade av detta påverkas av denna kvinnosyn och växer upp till oansvariga män som själva för kvinnoförtrycket vidare. Detta måste det svenska samhället ta itu med om de här pojkarna och männen någonsin ska bli fullvärdiga och framför allt ansvarstagande demokratiska medborgare i vårt land. Om detta är de flesta numera – i partier från vänster till höger – överens.

Samtidigt finns en motrörelse mot dessa argument som, för de allra flesta, är fullkomligt självklara och helt naturliga. Den motrörelsen består, vid sidan av några förvirrade kvasi-feminister i Fi-skolan, av män som befinner sig på vänsterkanten. Dessa män är så ivriga att bortförklara de kulturella skillnaderna i synen på kvinnor att de inte drar sig för att avslöja sitt eget inre mörker för att bättre nå ut med sitt budskap: Alla svenska män sextrakasserar kvinnor. Och de som inte gör det gör det i alla fall, de vet bara inte om det.

Om detta vore med sanningen överensstämmande så skulle det betyda att ett århundrade av svensk kvinnokamp totalt saknat betydelse. Sverige skulle fortfarande vara ett land där kvinnor inte får rösta, inte får gifta sig med vem de vill, inte får arbeta utanför hemmet och så vidare i all oändlighet. Det räcker alltså med att se sig omkring i en hundradels sekund för att inse att dessa självhatande debattörer inte har en siffra rätt. Ändå fortsätter de envist.

En av de första var vänsterpartisten Måns Vestin, ledamot i Vänsterpartiet Stockholms antirasistiska utskott. I en artikel i Aftonbladet i januari i år förklarade han utan krusiduller att han själv ägnat sig med liv och lust åt just sextrakasserier. Det var inte hans eget fel förstås, utan han bara lät sin hand ”ta tag i hennes rumpa”. Det berodde inte alls på att han är en mansgris förstås – utan på att han tillhör den kvinnoförtryckande svenska kulturen.

Jo, jag vet. Det är skrattretande. Men han tycks tro på sina egna påståenden och fortsätter sorgset:

”Jag tror inte längre att det finns nån som ’aldrig skulle’. Ingen kan ställa sig helt och hållet över våra sociala normer.”

I samma tidnings egendomliga bilaga Inteensam skriver debattören Patrik Lundberg i en krönika om samma sak. Han beskriver hur han som tonåring trakasserade flickor så fort han fick chansen. Och han var minsann inte ensam. Alla gjorde det.

”jag skriver inte i vi-form för att slippa mitt personliga ansvar. Vi var en massa, och det var nästan det värsta”, förklarar han ångerfullt.

Men naturligtvis använder han vi-formen just för att slippa ta ansvar. För alla svenska män sextrakasserar inte kvinnor. Inte ens en majoritet. Vissa gör det naturligtvis, men andelen män som inte gör det – och som dessutom står upp mot tafsarna – är oändligt mycket större. Och bättre och bättre har det blivit. Under de fyrtio år som gått sedan jag själv fyllde tonåring har svenska mäns attityd gentemot kvinnor förbättrats för varje decennium, mycket tack vare en sund kvinnokamp som hade väldigt lite att göra med den märkliga parodi på kvinnokamp som förs av vänsterrörelserna idag. Men inte ens på det frisläppta 70-talet var det särskilt vanligt att killar tafsade på tjejer hur som helst. De som gjorde det riskerade dessutom att få en rejäl dagsedel, antingen av tjejen själv, eller av någon av alla de killar och män som alltid kom till hennes försvar.

Det enda Måns Vestin och Patrik Lundberg avslöjar är sina egna förkastliga beteenden och sin egen usla kvinnosyn och för att slippa ta personligt ansvar vill de pådyvla alla män samma oacceptabla egenskaper och böjelser. Men de här två skiljer sig markant från majoriteten av de män som vuxit upp i den kulturella kontext som varit rådande i Sverige sedan kvinnorörelsen drog igång. De lever kvar i en förgången tid och har samma kvinnosyn som många av de pojkar och män som kommer från kulturer där kvinnor fortfarande förtrycks på samma sätt. Varför de inte förmått utvecklas i takt med den svenska kulturen vet bara de själva – och om de inte vet det bör de ta reda på det för att kunna söka adekvat hjälp. Men problemet är deras och ska inte lastas över på den överväldigande majoriteten män som ser jämställdhet som en naturlig del av livet.