Patrik Engellau

Vi föreställer oss gärna att folk förr i tiden var trögare än vi twittermänniskor och att själva tiden på något vis gick långsammare. Vi tror att det aldrig hände något nytt utan att allt lufsade på i sina gamla, makliga spår.

Jag tror att den föreställningen är självgod och felaktig. Det är inte teknikens utveckling som bestämmer hur mycket som ”händer”, utan den mänskliga förmågan att ta till sig de nya möjligheter som nästan alltid föreligger i långt rikare koncentration än vad vi människor förmår utnyttja.

1500-talet var minst lika omvälvande som vårt sekel. Spanien och Portugal hade kastat ut araberna och ersatt feudalismen med en mer handlingskraftig, centraliserad kungamakt (ungefär som Gustav Vasa vid samma tid ehuru han inte besvärades av muslimer). Så startade en globalisering som var åtminstone en storleksordning märkvärdigare än våra dagars; hela nya kontinenter upptäcktes och började gradvis erövras (eller våldtas, om du så vill).

Hur tänkte dessa människor? Låt mig ge ett exempel. Engelsmannen Thomas More hade år 1516, vid början av dessa kolonisationsäventyr, skrivit en bok som hette Utopia och beskrev ett tänkt lyckorike utan privat egendom och med fullständig jämställdhet mellan män och kvinnor. More fick troligtvis sin inspiration från de tidiga troende kristnas gemenskap, som beskrivs så här i Apostlagärningarna 2: 44 – 47:

De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

Nya Testamentet var en gammal bok med mer än tusen år på nacken, men nu var det nya tider. Boktryckarkonsten gav Mores bok spridning över hela Europa och eldade unga svärmares fantasi. Jag kan inte låta bli att tänka på hur den kommunistiska ganska likartade utopin inspirerat miljontals människor under 1900-talet. (More själv blev sedermera avrättad av Henrik VIII för att han stod på fel sida i kampen mellan kungen och påven.)

Liksom för Lenin och Stalin behövdes det på 1500-talet en ny människa med en ny mentalitet för att inrätta det kommunismliknande lyckoriket. Normala, egoistiska, ha-iga människor dög inte. Här tycktes det nyupptäckta Amerika erbjuda en helt ny, oförstörd individ som på riktigt kunde tänkas vara beredd att utgöra grunden för ett kristet lyckorike på jorden, nämligen indianen.

Indianen var den förnuftige, ädle vilden personifierad. Så här lät ett samtal mellan en portugisisk jesuit och en gammal vis indian (återgivet i Darcy Ribeiro, O Povo Brasileiro, São Paulo, 2015; för att förstå måste du veta att det första portugiserna exporterade från området var det så kallade brasilträdet av vilket man framställde ett i Europa mycket populärt färgningsmedel):

Den gamle frågade varför vi behöver så mycket brasilträ. Jo, svarade jag, för i vårt land finns handelsmän som äger mer tyg, knivar, saxar, speglar och andra varor än du kan föreställa dig och var och en av dessa handelsmän vill köpa allt det brasilträ som våra skepp kan frakta. Ah, sa den gamle, du berättar verkligen märkvärdiga saker för mig. Men, säg mig, kommer inte dessa rika män som du berättar om att dö? Jo, svarade jag, de dör som alla andra.

Vildarna gillar att resonera och brukar driva varje fråga i botten och därför frågade han mig på nytt: och när de dör, vem får det som de efterlämnar? Det får hans barn om han har några, svarade jag, annars kanske hans bröder eller närmaste släktingar. Verkligen, fortsatte den gamle, som var långt ifrån någon dumbom, nu inser jag att ni portugiser är galna ty ni seglar över havet och lider stort besvär och arbetar hårt för att samla på er rikedomar för att ge till era barn eller till dem som råkar överleva er. Ger inte jorden er all den försörjning ni behöver? Även vi indianer har föräldrar och barn som vi älskar, men vi är övertygade om att jorden efter vår död kommer att försörja dem lika väl som den försörjt oss och därför tar vi det lugnt utan att oroa oss så mycket.

Idén om Apostlagärningarnas hägrande gemenskap hade pånyttfötts av Mores Utopia och tänt eldar hos unga, katolska entusiaster, framför allt inom jesuit- och franciskanerorden. Ett helt nytt, djärvt projekt tog form i dessas sinnen, nämligen att under deras upplysta ledning skapa ett gudsrike i Latinamerika befolkat av indianer. Den upplysta ledningen behövdes därför att de ädla vildarna hade en del besvärande vanor, till exempel gick de nakna och kände lika mycket skam över sitt sexuella beteende som hundar. Dessutom hade de ovanan att kriga med varandra och äta upp sina övervunna fiender.

Under något århundrade gjordes ett stort antal försök att anlägga indianska lyckoriken under jesuitisk och franciskansk ledning. Det var som om man försökte inrätta kommunistiska församlingar runt om i Latinamerika, framför allt i Brasilien och Paraquay.

Försöken misslyckades, framför allt av två skäl. Det första skälet var att de portugisiska kolonisatörerna till skillnad från de svärmande munkarna inte alls var så förtjusta i tanken att indianerna skulle leva i kommunistiska lyckoriken utan mycket hellre såg att de blev slavar och jobbade åt kolonisatörerna. Det andra skälet var att indianerna faktiskt till stor del dog ut av sjukdomar som européerna – även indianernas tilltänkta religiösa välgörare – haft med sig över Atlanten: kikhosta, mässling, tuberkulos och så vidare. Den ädle vilden hade ingen motståndskraft mot bakterierna.

Det slutade med att jesuiterna blev utvisade från Brasilien.

Jag kom att tänka på dessa händelser när jag läste den nuvarande jesuitiske påven Franciscos senaste encyclica Laudate Si´. Nu är dessa överhettade hjärnor igång igen. Den här gången är det hela jorden som ska räddas. Vi måste göra en ”ekologisk omvändelse”. Den internationella politiken måste ”hjälpa oss att undkomma den spiral av självförstörelse som för närvarande sysselsätter oss”. Jesuiten Francisco har kommit ut som miljöaktivist.

Detta i en tid när världens människor lever bättre, längre och friskare än någonsin tidigare under världshistorien. Jag tänkte bara framhålla att det inte är första gången skarpa hjärnor får tvivelaktiga idéer.