Patrik Engellau

För bara några år sedan öppnades mitt sinne för en insikt som för länge sedan borde ha varit uppenbar och ständigt diskuterad och undersökt, nämligen att perioden sedan andra världskrigets slut i västerlandet utgjort ett ekonomiskt och socialt underverk. Aldrig tillförne, sedan människan uppfanns, har tillvaron varit så behaglig. Aldrig tidigare har sådan jämlikhet rått, aldrig dessförinnan har tillvarons håvor på samma sätt tillkommit en så stor del av samhällsmedlemmarna. Jag tror det är objektivt sant att detta samhälle i det avseende jag beskriver har utgjort ett mirakel.

Men eftersom nu levande samhällsmedlemmar egentligen aldrig sett något annat än detta mirakel tar vi det för en självklarhet, ett slags självskriven ordning. Vadå, så här är det ju? Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Och eftersom människor är människor, med människans vana att själv ta äran av allt som är bra och skylla det dåliga på någon annan, har vi lätt kunnat lägga både Djävulen och Gud i lådan för överblivet skräp eftersom det inte funnits så mycket ondska att förklara annat än nazismen, och den har ju ett eget namn, och eftersom det goda som inträffat kommit genom våra egna gärningar, varför Gud behändigt kunnat ersättas av Politiken.

Jag tror att denna självgodhet är skadlig. Det är nog inte så att en mutation inträffat i tillvarons DNA av innebörd att ett land som Sverige alltid, vad det än tar sig för, ska tillhöra världens ekonomiska och sociala vinnare. Jag tror att vi bör fundera över vad det kan vara som gjort Sverige till ett så framgångsrikt land.

Jag tänker inte presentera något Rätt Svar. Däremot vill jag gärna nominera en kandidat till tävlingen Det Troligen Mest Felaktiga Svaret, nämligen föreställningen att det handlar om kloka politiska beslut och visligt nationellt ledarskap. Jag säger inte att politik och nationellt ledarskap saknar betydelse, men det som sker i en nation bestäms av myriader av små beslut som var och en av oss fattar i varje ögonblick och det är sällan vi frågar oss vad Stefan Löfven hade ansett. Utfallet bestäms långt mer av en sorts allmän kultur som styr vårt tänkande och våra handlingar utan att vi ens behöver motivera gärningarna för oss själva.

Våra framgångar är egentligen obegripliga och just därför bör vi lägga ned avsevärda ansträngningar på att försöka förstå dem. Det gällde kanske inte så mycket i den rusigt uppsluppna uppgångsfasen fram till 1970-talet, men fastmer i den dekadenta sönderfallsperiod där Sverige nu befinner sig. Nu handlar det om att värna framgångarna och då måste man ha en aning på vilken grund de vilar. Och jag kan lova att lösningen på nationens problem inte ligger i häradet ”ytterligare en miljard kronor till skolor i utsatta områden”, ”återförstatliga skolan”, ”höghastighetståg” eller ens ”behåll brunkolet”.

Låt mig ge ett exempel på det svårtolkade eller till och med motsägelsefulla i det svenska underverket. Här har motsatsparet ”alla ska med” och ”vi satsar på de bästa” kunnat förenas i samma hantering. Gamlas tiders obligatoriska lump, där grabbar från helt olika bakgrund och samhällsklasser fick slåss, äta, duscha och sova ihop, är ett exempel på det första. När grabbarna sedan muckade gick en del till elituniversitet medan andra började jobba direkt. Och på vardera stället skiktades folk efter kompetens. Det är exempel på det andra.

Detta är mycket konstigt. I normala länder utanför den västerländska framgångssfären gick det inte till på det sättet. De rikas barn gjorde ingen lump tillsammans med de fattigas och de fattigas barn kom inte ifråga för elituniversiteten. De rikas barn behövde för övrigt inga universitet eftersom de fick lukrativa sinekurer av sina släktingar.

Denna senare ordning är samhällenas naturmetod. Vad var det som gjorde att en annan väg valdes för oss?

Kanske får vi en ledtråd av den brasilianske antropologen Darcy Ribeiro. I hans land, säger han, förändrades allting genom seklerna ”utom den härskande klassen, som förblev densamma i utövandet av sin eviga hegemoni. Gamla härskare följdes av unga härskare, alla homogena och inbördes solidariska. De levde i en järnhård ömsesidig, starkt beväpnad förening med syftet att göra allt för att tvinga det jämrande folket att arbeta, inte med sådant som folket behövde och ville arbeta för, utan med sådant som det hänsynslöst piskades till”.