Patrik Engellau

Först skrev jag ”Vi måste börja använda huvudet” – underförstått till att tänka med – men insåg därefter att det måste vi inte alls. Vi kan fortsätta vårt önsketänkade och fortsätta att tillbakabildas. Sådant kan hända. Det har förekommit att kulturer till och med gått under.

Det konstiga med Sverige – och kanske en massa andra likartade nationer, men det struntar jag just nu i – är att vi tål att leva med misslyckanden. En del misslyckanden är permanenta och förvärras gradvis utan att vi tycker oss behöva göra något åt dem. Skolan och integrationen av migranter är tydliga exempel. Andra misslyckanden rycker vi bara på axlarna åt och vandrar vidare utan eftertanke. Kriget i Libyen är ett exempel.

Sverige har inte varit i krig på över tvåhundra år, eller hur? Vi är ett fredsälskande och alliansfritt land, eller hur? Men kolla på just Libyen. Där var Sverige för bara några år sedan i krig mot en regim som vi ogillade och ville ersätta med en annan regim, oklart vilken.

Det slutade med att Sverige (och våra allierade) vann kriget. Diktatorn Ghaddafi dödades. Fint. Sedan drog vi oss tillbaka.

Resultatet blev totalt kaos och ett fortfarande pågående inbördeskrig i Libyen plus, värsta fotskjutningen för Europa och Sverige, att Ghaddafis spärr mot migrantresor till Italien föll ihop. Nu är det fritt fram för människosmugglare att lasta båtar fulla med migranter och sikta norrut.

Min hjärna kan inte komma fram till något annat än att Sveriges senaste krig var ett totalt fiasko.

Det är trist med fiaskon, men de förekommer. Huvudsaken är att man kallar till räfst och rättarting och funderar på allvar över hur det kunde gå så snett. Men någon sådan eftertanke har jag inte sett. Jag har inte sett någon seriös diskussion om varför vi kunnat misslyckas så kapitalt i vårt senaste krig och hur vi ska kunna undvika nya fallissemang i framtiden.

Nu snackar vi om att vi bör gå med i Nato. Gärna för mig. Kanske en jättebra idé. Men borde vi inte först utvärdera hur vi hanterat vår närvaro i motsvarande sällskap tidigare och fundera över effekterna av våra insatser?

Att vi inte utvärderar och tillsätter haverikommissioner när det gäller skolan är lätt att begripa. Skolan drivs av Sveriges härskare, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Sveriges härskare gillar inte tanken att behöva bli utvärderade av någon utomstående. De utvärderar sig själva, tack, och de har inte kommit fram till att det egentligen behövs någon förklaring till misslyckandena. Om det nu handlar om misslyckanden, bevars, OECDs PISA-undersökningar kan ju vara infiltrerade av fascister, vem vet? Jag har ingen aning om hur våra härskare ser på detta uppenbara nederlag.

Men Libyenkriget? Snälla politikervälde, snälla välfärdsindustriellt komplex! Kan ni inte gå med på att vi undersöker och genomlyser denna kraschlandning? Misslyckanden där rör ju ändå inte era kärnintressen. Kan vi inte få använda våra hjärnor till att fundera över hur vi kunnat tillaga en sådan pannkaka? Vad ville vi uppnå och vad drog vi för slutsatser när det gick åt pipan?

Vad är det jag begär och från vem är det jag begär det? Jag vet inte. Jag skriker rakt ut i rymden. Alla ni som känner ansvar för vårt land, kräv att få förstå, få veta. Kräv att problemen erkänns. Kräv att det tillsätts ett antal sanningskommissioner om Sveriges alltfler överlevande misslyckanden.