Patrik Engellau

Förr i tiden var livet en jämmerdal. Till och med på en mäktig härskare som Gustav Vasa ruttnade tänderna i unga år. Thomas Hobbes beskriver livet i människans naturtillstånd som ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Nu kan ju varken jag eller någon annan med säkerhet veta att människor förr upplevde tillvaron på det sättet. Vår välbeställda tid tycker att forna tiders människor borde ha ryst inför sina villkor eftersom vår välbeställda tid skräms vid tanken att leva i omständigheter som exempelvis 1600-talets Stockholm, där hälften av barnen dog spädbarnsdöd, svält och sjukdomar grasserade och man kunde få ett pottlass avföring hälld över sig om man inte höll utkik när man gick på gatan. Å andra sidan kände ju den tidens människor inte till något annat liv, så varför skulle de bekymra sig?

Det enda objektiva indiciet som jag känner till på att livet tidigare var ett elände är människor aldrig såg glada ut eller ens log på porträtt. Idag är det snarast påbjudet att man ska le och skratta när det tas bilder, medan motsatsen verkar ha gällt tidigare.

Fast även om nutidens människor flinar upp sig inför kameran så tror jag inte vi är så lyckliga som en 1700-talsfilosof hade kunnat förvänta sig om han vågat tänka tanken att hela folk skulle hamna på grön kvist med praktiskt taget utrotad spädbarnsdödlighet, föredömlig tandvård, förlängda liv och välfungerande kommunalt avlopp och dessutom rinnande varmvatten i alla lägenheter.

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788 – 1860) uppskattades inte så mycket av sin samtid, vilket han inte kunde begripa eftersom han ansåg sig vara samtidens störste tänkare (något man anar när man läser honom eftersom han verkar tycka att nästan alla andra är idioter). Men han är en av de få tänkare vars verk fortsatt håller att läsa. I boken Parerga och Paralipomena, som han efter ett himla sjå fick publicerad år 1851, tar han sig an frågan om hur mänskligheten skulle kunna hantera en sådan framgång som känsliga själar kanske redan då anade stod på historiens dagordning.

Historien visar oss nationernas liv och finner inget annat att berätta om än krig och uppror; de lugna åren framstår bara som korta pauser och mellanspel… Och ändå, precis som vår kropp skulle spricka om atmosfärens tryck togs bort från den så skulle det mänskliga högmodet expandera – om än inte så långt att människan sprack, men definitivt till otyglad dårskap, ja, vansinne – om trycket av behov, slit, plågor och ångest lyftes från deras liv. Man kan till och med säga att vi till och med i varje ögonblick är i behov av [Schopenhauers emfas] ett visst mått av sorg och nöd precis som ett skepp behöver ballast får att hålla sig på rätt kurs.

Arbete, oro, slit och besvär är verkligen nästan alla människors lott livet igenom. Och ändå, om varje önskan skulle tillfredsställas så snart den uppstod, hur skulle människor leva sina liv, hur skulle de få tiden att gå? Föreställ dig att mänskligheten transporterades till ett Utopia där allt växer av sig själv och färdigstekta kalkoner flyger omkring, där kärlekspar snabbt finner varandra och håller samman utan svårigheter: på ett sådant ställe skulle människor dö av uttråkning eller frivilligt hänga sig, en del skulle slåss och döda varandra och på så vis skulle de själva skapa sig mer lidande än naturen tvingar dem att uthärda. För ett sådant folk passar ingen annan existens bättre än de pinor det redan har.

Schopenhauer brukar anses för en pessimistisk filosof. Man anar varför. Samtidigt måste han hållas räkning för att han på ett tidigt stadium tog sig an frågan om hur mänskligheten skulle hantera en revolutionerande förbättring av sina levnadsförhållanden. Schopenhauers framtidsspaning – om det nu var en framtidsspaning; han kanske bara spekulerade i allmänhet om människans karaktär – må vara tillspetsad, men faktum är, tror jag i alla fall, att vi inte blivit lyckligare i proportion till hur mycket de yttre omständigheterna erbjuder oss att vara det.