Under min uppväxt kunde man se skyltar uppsatta här och var med påskrifter som ”Håll naturen ren” och ”Känn ditt land”. Det kom av en senare generation att uppfattas som beskäftig myndighetsprosa, en överhetspropaganda för ett gulligt och ännu oförstört fosterlandet som många av mina generationskamrater hade ett ambivalent förhållande till.

Men när jag nu ser offentliga platser som alltid är nedskräpade och vägrenar som är missprydda av sopor och avfall, undrar jag om inte den där första skylten var så mycket trevligare att se på i alla fall. Och när jag märker att unga människor inte kan räkna upp Norrlands älvar på sina tio fingrar eller vet i vilket landskap Torsby ligger, men däremot tar ledigt från skolan för att insupa luften på Korfu och i Thailand, då kan jag bli bekymrad när det gäller överlevnadskraften i vårt svenska samhälle.

Ja, det svenska blev under en tid tämligen misstänkliggjort – först av den politiska vänstern, som yrade om internationalism, och sedan av den politiska högern, som gjorde globalisering till frälsningslära. Det nära och väl beprövade, pragmatiska lösningar, nationellt samförstånd blev hinder på framstegets väg. Vänstern vände sig mot auktoriteterna, högern ville riva institutionerna. Följden blev – för det första nedskräpning, för det andra desorientering. En del av Sverige bosatte sig rentav utomlands. En del flyktingar återvände sedan, när de blev alldeles för vårdkrävande.

Ibland går jag på konferenser där det talas något slags utländsk dialekt som ska föreställa vara engelska. I många akademiska sammanhang är det nämligen närmast kufiskt numera att yttra sig på sitt modersmål. Man uttalar sig om sådant som man anser sig känna till med en begränsad vokabulär, stapplande, icke-idiomatiskt, ogrammatiskt och med en satsmelodi som endast den hörselskadade kan njuta av. Detta har blivit standard på svenska universitet och högskolor. Också det är en form av nedskräpning. Dåligt språk medför dåligt tänkande. Således premieras skräp. Det får se ut litet hur det vill.

Nu tycks det finnas motkrafter. En gång i veckan får jag ett nyhetsbrev från någonting som kallas Språkförsvaret. Det är en gräsrotsrörelse. Dess syfte är att svenska ska användas i Sverige överallt där det finns personer som har svenska som modersmål. Företag och myndigheter ska kalla saker och ting vid deras rätta svenska namn. Naturligtvis är det en gest av artighet att tilltala en besökare från ett annat land på det som språk som talas där – och lika självklart är detta ofta inte möjligt. Då tager man vad man haver. Men i officiella sammanhang kan det vara genant att höra svenskar i uppsatt ställning att orera på världsspråket. De borde utnyttja tolk!

Det finns många goda anledningar att värna det egna språket. Och en förutsättning är att det brukas, inte bara vid frukostbordet. Det är på modersmålet vi tänker bäst och uttrycker oss klarast. Genom att avstå från detta i arbetslivet skaffar vi oss konkurrensnackdelar, totalt i onödan. Vi tvingas hålla oss till ett alldeles för litet ordförråd och utarmar samtidigt det svenska språket på dess ordskatter.

Samtidigt förslappas vi. När kontinental bruksengelska, med klen terminologi och nationell satsmelodi, eller akademisk pidgin-engelska svämmar över alla bräddar, går kunskaper och färdigheter i andra främmande språk tillbaka. På universitet och högskolor förekommer knappast litteratur på språk som tyska, franska, spanska, ryska, och verk som det refereras till har en omisskännlig anglosaxisk prägel. Här har det skett en tillbakagång.

Språkvetenskapen känner till att det förhåller sig på det här viset – att vi inte är tillräckligt måna om att vårda vårt eget nationalspråk, av oskattbart värde för samhällets intellektuella förmågor, och att fler och fler ”domäner”, verksamhetsfält, rycks undan för den som inte i tid och otid är beredd att kommunicera på taskig engelska. Vetande uttryckt på andra moderna språk kommer inte heller till sin rätt.

Jag tycker att Språkförsvaret, gräsrotsrörelsen, skulle be att få sätta upp skyltar på offentliga platser: ”Skräpa inte ned det svenska språket!”, ”Lär dig ett nytt svenskt ord om dagen!”, ”Håll kulturen ren!”. Ingen borde kunna anstöt av detta, allra minst de utlandsfödda. Samtidigt kan man plocka fram de där gamla skyltarna från 50- och 60-talen igen. Sverige är någonting att vara rädd om. Det ska inte se osnyggt ut.

PS. Johan Lundbergs bok Det sista museet (Timbro 2016) är en välgörande uppgörelse med tankeströmningar som vill mosa kulturarvet.

Anders Björnsson är publicist och historiker, tidigare bland annat chefredaktör för publikationerna Dagens Forskning (2001–2003) samt Baltic Worlds (2008–2013).