Mohamed Omar

I slutet av maj blev det känt att den borgerlige skribenten Dick Erixon tillträder som chefredaktör för den sverigedemokratiska tidningen Samtiden. Han var med egna ord ”en av Alliansens största supportrar” men är nu alltså en av flera som gått från det lägret till SD-lägret. Det har börjat bli något av en trend. Förra året gick till exempel Markus Jonsson, tidigare chefredaktör för Moderata ungdomsförbundets tidning och pressekreterare åt finansborgarrådet Sten Nordin (M), till Samtiden.

Själv har jag följt Erixons blogg sporadiskt under några år och där hittat flera insiktsfulla inlägg om tillståndet i den islamiska världen och om västs förhållande till islamismen. Det är imponerande att han skaffat sig dessa insikter utan att han som jag ha behövt vara på ”den andra sidan”. För min egen del har jag, efter många år som muslim, dragit slutsatsen att religiös fundamentalism är islamvärldens största olycka. Någon intervention för att ta bort en diktator här och där kommer inte att hjälpa. Erixon har kommit fram till samma sak från att förut ha trott att Bush skulle kunna demokratisera Irak genom att störta Saddam Hussein.

Men det var egentligen inte detta jag ville skriva om här. Att Erixon går till Samtiden har gjort Petter Larsson på Aftonbladet arg. I en artikel den 27 maj på kultursidan, ”Ett jobb ingen ville ha till en skribent ingen ville ha”, delar han med sig av sin upprördhet.

I artikeln får han förstås med allt det vanliga om främlingsfientlighet, men så påstår han också i förbifarten att Sverigedemokraterna är ”landets mest avskydda parti”. Hur kan han vara så säker på det? Larsson må avsky SD mer än något annat parti, men det betyder inte att svenskarna gör det.

I opinionsundersökning efter opinionsundersökning hamnar SD bland de tre största partierna, i vissa mätningar är det till och med störst. Det är möjligt, ja, sannolikt, att SD är de svenska kulturredaktionernas mest avskydda parti, men hela landets?

Larssons ordval visar dock hur instängda vissa kulturredaktioner är i sin egen bubbla. Så till den grad att man gör sina egna politiska åsikter till hela landets. Det låter som någon som odlar en grandios självbild. Och sådana riskerar att bli löjliga.

Alla partier är både avskydda och älskade. Avskydda av sina fiender och älskade av sina vänner. Men vissa partier har fler vänner än andra. I verkligheten utanför Aftonbladets kulturredaktion är Feministiskt Initiativ med sina en- eller tvåprocentiga stöd i opinionen sannolikt ett betydligt mer avskytt parti än SD.