Mohamed Omar

Det finns författare som låtsas som att Facebook och Twitter inte finns. I deras romaner skriver karaktärerna fortfarande brev och ringer i fasta telefoner. Det är liksom lite finare. Men så är det inte i Johannes Nilssons nya roman Blodtörst. Den känns helt samtida, både språket och berättelsen. Jag är sugen på att kalla den för den första Flashback-romanen.

Flashback har ju blivit det rum på nätet där medlemmarna kan släppa sina hämningar och ”vara sig själva”, vilket oftast betyder att visa sina fula sidor. Att läsa Flashback kan vara som att höra någon tänka högt. Det kan ibland bli riktigt pinsamt. Och så är det också att läsa Blodtörst. Nilsson väjer inte för det fula och låga, men han hanterar det snyggt och gör humor av det: svart humor.

Nilssons podd Magister, som han gör ihop med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson, är minst lika humoristisk som romanen. De bjuder in intressanta gäster från både höger- och vänsterkanten. En gång pratade de med den tokroliga radikalfeministen Fanny Åström och en annan med Chang Frick från alternativmediesajten Nyheter Idag.

Det är svårt att placera Nilsson i ett fack, han är något av en kättare i alla sammanhang. Tidigare har han kallat sig ”hemlös vänster”, idag vet jag inte vad han kallar sig. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”. Det jag vet är att han är genuint intresserad av människor. Han pratar med alla sorters människor och det verkar som om han försöker begripa dem.

Det är kanske därför karaktärerna i Blodtörst är så levande och satiren så träffande. Nilsson kan mycket om människor med olika politiska åskådningar och i olika samhällsklasser. Han pratar med folk på podden och på sociala medier. Han hänger på Flashback. Det är bra research. I en intervju har han sagt att ”Flashback är en guldgruva för författare”.

Nilssons inlevelseförmåga, nyfikenhet och starka nätnärvaro ger honom en säker känsla för vad som händer i vår samtid. I Blodtörst driver han med tokfeminister, hipsters och kulturskribenter. Men även de sverigevänliga alternativmedierna som Avpixlat, i romanen kallad Opixlad, får sig en släng av sleven. Mats Lagerklint på Opixlat har vissa likheter med Mats Dagerlind på Avpixlat. Om jag inte helt har missbedömt Mats så tror jag att han kommer att skratta gott.

Däremot är jag inte så säker på om radikalfeministerna kommer att skratta lika gott åt Nilssons vanvördiga skildringar. De tenderar att ta sig själva på mycket stort allvar. I romanen använder de konsekvent ”en” istället för ”man”, vilket är helt fel svenska, men rätt ideologiskt. Dock har jag inte träffat en verklig radikalfeminist som lyckats att hålla sig till ”en”. Karaktärernas strikt ideologiska sätt att prata gör också att de känns lite läskigt omänskliga. Det är inte heller en realistisk roman utan där finns övernaturliga inslag, ja, monster. Och så visar det sig att kampen mellan män och kvinnor handlar om betydligt mer än disk och städning…

Nina är hipstern som drömmer om att bli kulturskribent på Aftonbladet. Hon kör feministtugget och får en in en text som blir en hit, rings upp av kulturchefen och blir upptagen i gemenskapen. Det går så bra att hon får en tecknad bildbyline: ”Det närmaste man kom en anställning på kultursidan nuförtiden.”

Nina tror på sina feministidéer på riktigt. När hon går på sin brorsons födelsedagskalas har hon med sig en present som inte blir så uppskattad: ”Hans besvikelse var uppenbar när omslagspappret till sist gav vika och avslöjade innehållet: lilla genuspaketet från Sagolikt bokförlag, med fem böcker och en ljudbok, alla med politiskt medvetet innehåll.”

Så har vi Karzan, blatten som slagit igenom som reporter på Aftonbladet, ”lyckats lämna orten” och blir upptagen i en annan, manlig gemenskap. Och liksom Nilsson är han mer eller mindre beroende av Flashback: ”Alla läste ju Flashback, fast lite i smyg. Som nätporr ungefär, ingenting man gick till torgs med.” Men även om han Karzan hade pengar och ett bra jobb så fanns det något av förortsblatten i kvar i honom och han känner sig alltid skyldig när han ser en polis. ”Han hade internaliserat den vita myndighetens anklagande blick”, skriver Nilsson och man kan nästan höra författaren garva rått bakom axeln.

Det är helt enkelt en väldigt underhållande, satirisk roman som både innehåller kriminalspänning i svensk storstad à la Snabba cash och tokhumor à la Killinggänget. Journalister och kulturreportar kläs av och igenkänningsfaktorn är hög för oss som själva varit i svängen. Det skulle också kunna vara en anledning till att Blodtörst inte fått så stor uppmärksamhet i gammelmedia.