Stefan Hedlund

Den amerikanska valkampanjen går nu in i sitt slutskede. Mot varandra ställs två kandidater vars gemensamma nämnare är att båda är så illa sedda att ingen skulle vara valbar – utan den andra. Det är inte bara det mest absurda valet i amerikansk historia. Det är också ett djupt obehagligt symptom på hur illa det är ställt med det amerikanska samhället, med grundläggande samhällssolidaritet och med det grundmurade förtroende för folkvalda politiker som är demokratins verkliga hörnpelare.

Politiska experter har i månader snubblat över varandra i sin iver att förklara varför Donald Trump är omöjlig. Han har utmanat och brutit mot snart sagt varje tänkbar princip för politiskt korrekt uppträdande. Han borde inte klarat sig förbi de första primärvalen. Nu har han säkrat nomineringen som det republikanska partiets kandidat, och har därmed en chans att även bli vald till president. De som hävdar att detta är omöjligt bör först kunna förklara varför allt som hittills sagts om hans utsikter har varit så fel.

Fenomenet Donald Trump är i sig inte alls svårt att förstå. Det republikanska partiet har genom sin ”tea party”-rörelse under lång tid ägnat sig åt att ösa så mycket förakt man bara kunnat över Washington och över politik i allmänhet. Nu får man skörda det man sått. Man tvingas sluta upp bakom en presidentkandidat som förklarat krig mot partiledningen, som är stolt över att inte vara politiker, som säger sig älska obildade människor och som provocerat höga militärer att hota med myteri om han skulle bli vald.

På andra sidan har åtta år med fredspristagaren Barack Obama i Vita huset inte bara inneburit en serie katastrofer för amerikansk utrikespolitik. Trots sina tidiga löften om att ta itu med girigheten i den amerikanska finansvärlden, har Obama också presiderat över en utveckling som gjort de rika allt rikare. Hans försvar har varit att framställa sig som ”gisslan” åt Wall Street, och hans tilltänkta efterträdare har inte sett några problem med detta.

Hillary Clinton har inte visat någon som helst tvekan att ta emot astronomiska arvoden för att tala till de aktörer på Wall Street som skapade finanskrisen. Det enda hon känt stor tvekan inför är att dela med sig av vad hon sagt.

På samma sätt som det är lätt att förstå det folkliga stödet för Trump, är det slående att Bernie Sanders kunnat komma så långt på ett budskap som är uttalat socialistiskt. Om Clinton inte varit kringgärdad av så stor tveksamhet rörande hennes heder och allmänna trovärdighet hade Sanders självfallet varit chanslös. I stället har hennes kampanj tvingats bevittna hur även stora skaror av kvinnor vänder sig emot henne, och fördrar Sanders. Blotta tanken på att ånyo behöva se Bill Clinton smyga runt i Vita husets korridorer har säkert också förmått många unga feminister att vända sig bort.

De europeiska experter som förfasas över denna amerikanska utveckling bör betänka det gamla talesättet om att först hålla rent framför egen dörr. Den politiska utvecklingen i Europa präglas i allt högre grad av raka motsatser till de gemensamma värderingar som låg till grund för bildandet av Europeiska Unionen. Mycket skylls idag på den akuta flyktingkrisen, men denna kris har inte skapat utan bara fördjupat redan existerande motsättningar.

Det demokratiska systemet som sådant står inför en utveckling där populistiska politiker i land efter land skördar allt större framgångar. Grogrunden för dessa framgångar är att en raskt växande andel av europeiska väljare inte anser att EU är lösningen på de problem de upplever. Det är i stället EU självt som är problemet.

Den brittiska befolkningen står redo att välja utanförskap framför medlemskap. Marine le Pen sagt att hennes första steg som president skall bli att rösta om utträde ur EU även för Frankrike. De holländska väljarna utnyttjade nyligen en nyvunnen rätt att folkomrösta till att rösta emot ett associeringsavtal med Ukraina, som i grunden var en örfil åt Bryssel. Den ende som är verkligt förtjust över denna utveckling är Vladimir Putin.

Den bistra sanningen är att populism växer sig stark först då den lyckas finna en nisch där de etablerade politiska partierna vägrar att lyssna till väljarnas oro. Om svaret på utmaningar underifrån blir fördömanden, och därmed en brännmärkning av ett växande antal väljare, kommer stödet att tillta. Sveriges erfarenheter av Sverigedemokraterna illustrerar detta. Och vår erfarenhet är på väg att få en tysk parallell i ”Alternative für Deutschland.”

Den fanns en tid då det vara en stor sak att vara folkvald, då mandatet medförde både prestige och ansvar. Den tiden känns idag oändligt avlägsen. Den etablerade politiska klassen känner idag större solidaritet med sina motståndare än med valboskapen, och man koketterar gärna med oro över ett växande politikerförakt.

Det är en farlig väg. Politikerförakt är inte något att kokettera med. Vi kan hamna i en situation där ett genuint folkligt förakt för politik blir så utbrett att vi kan får se riktigt obehagliga politiker komma till makten. Det har hänt förut, och spåren förskräcker.

Valet står för Sveriges del mellan ett politiskt ledarskap som sätter landets och dess medborgares intressen först, och ett fortsatt politiskt lurpassande, präglat av egocentrerad identitetspolitik, av odemokratiskt taskspel likt ”decemberöverenskommelsen”, och av ett slentrianmässigt brännmärkande av icke politiskt korrekta kritiker. Allt pekar tyvärr på att det senare är det vi kommer att tvingas leva med.