Jag brukar börja dagen med att gå igenom vad som har hänt mig under det senaste dygnet och föra in det i journalen. Sedan ögnar jag huvudstadspressen, om den ännu har hamnat i brevlådan, och ett par tre internationella tidningar, på nätet. Därefter ägnar jag mig åt en sajt som jag är en av de ansvariga för: skriver, redigerar, godkänner för utgivning. Jag sköter min korrespondens. Till detta te eller kaffe.

Dessa sysslor tar upp till tre timmar. Klockan är då nio. Därmed är det dags för dagens arbete!

Jag brukar skilja på sysselsättning och arbete. Det är särskilt viktigt, inbillar jag mig, för den som utför de flesta av sina uppgifter i hemmet. Till dessa hör att laga mat och att göra hundpromenader. Några gånger var månad måste jag gå på sammanträden och resa ut i landet och tala. Det mesta av detta fyller mig med hygglig eller rentav stor tillfredsställelse, men allt är inte vad jag kallar arbete.

Arbete är nu inte bara sådant som jag får ersättning för. När jag översätter (från tyska) utgår en så pass ringa ersättning att det i praktiken är fråga om en kostnad. När man har kommit till en viss ålder, blir uppdragen färre; då får man ge sig själv uppdrag – hellre än att jaga, monotont! – och detta är också mera lustfyllt än lönsamt. Framförallt gäller det att se till att man kan betala sina revisorer. Det kan vara arbetsamt.

Det intellektuella arbetet har sina särdrag. Det omfattas inte, mer än undantagsvis, av den förra regeringens grand strategy, arbetslinjen; skatteintäkterna är ringa. Det medför ett betydande mått av utanförskap, eftersom många av de arbetsplatser man uppsöker hindrar en från att uträtta det man ska: när jag befinner mig på Kungl. biblioteket, pratar jag lätt bort någon timme med vänner som jag möter där. Intellektuellt arbete förutsätter i allmänhet någon form av socialbidrag. De kallas stipendier.

Nu talar jag om sådan verksamhet som jag själv styr – alltså fri yrkesutövning. Den kan förvisso ta formen av anställning. På radion och de tidningar där jag verkat har friheten varit i det närmaste total: ingen reglerad arbetstid (man arbetar för mycket), inga fastställda prestationskrav, ingen fungerande (men ibland inspirerande) arbetsledning. Det har hänt att jag själv har varit något slags chef, vilket kan vara bekymmersamt om man vill få någonting ur händerna. Professionalitet mäts inte alltid i effektivitet.

En individ vet som regel ganska bra när arbete pågår och när det upphör. En arbetsuppgift måste inte vara meningsfull, den behöver inte vara produktiv i ekonomisk mening. Men den måste uppfattas som nödvändig. Testfråga: Är det nödvändigt att Theodor Fontanes sista roman Stechlin efter närmare 120 år utkommer på svenska? Ja. Eftersom jag anser att den boken bör finnas på svenska. Få svenskar vet numera vem Fontane är. Det är ett arbete att göra honom känd, det också.

Så kan det se ut. Det intellektuella arbetets drivkrafter är annorlunda än exempelvis populär- eller kändiskulturens, ofta måste de betraktas som rent konträra i förhållande till varandra. Det innebär ingen värdering eller nedvärdering. Nöjet har sin plats i tillvaron, och vad som är mest slitsamt, scenkultur (teater) eller arenakultur (idrott), kan vara vanskligt att säga, annat än i det enskilda fallet. Många ser förmodligen intellektuella – i sina sorgliga svarta skepnader – som latoxar. Och nog finns det drönare, odågor, sådana där hybrismänniskor som känner sig förorättade hela tiden, mest för att de själva ingenting åstadkommer, ingenting av vikt.

Nu säger jag något som kommer att reta några:

Intellektuellt arbete – till skillnad från konstnärligt – måste vara kunskapsbaserat. Det vill säga det räcker inte med tekniker, beprövad erfarenhet, hantverksskicklighet. När jag översatte Stechlin till svenska, måste jag lära mig en massa nya saker – inte främst språkliga uttryck utan för mig dittills okända sammanhang, kunskapsvärldar, som jag behövde tränga in i för att kunna göra det sagda begripligt. Om det inte lät så pretentiöst, så skulle man här kunna tala om forskning.

Man går i dialog, man befinner sig i ett seminarium (eller laboratorium), man tränar sin tankeskärpa. Misslyckandena är många. Det man lämnar efter sig kan vara ett ruinlandskap, fullt av otjänliga produkter; ibland kan det vara fråga om imitationer av saker som sedan länge har tagits ur bruk (eller om att uppfinna hjulet på nytt). Det är svårt att bli rik på sådant.

Men ett rikt land måste ha råd med denna praktik, det fria yrkesutövandet, experimenterandet – ja, det intellektuella tjattret eller smattret, om ni så vill. Kunskapssamhället tycks nämligen ha ett ständigt växande behov av second opinions, korrektiv, vad jag skulle vilja kalla ”det kontrapunktiska”. De ostyriga nätsamtalen, notoriskt osofistikerade, ofta brölande, fordrar auktoritativa motröster. Den politiska debattens urartning, den stumma floskelbemängda retoriken, måste på lämpligt sätt balanseras. Medborgarsamhället, för sin egen anständighets skull, borde ta stöd av de intellektuellas professionalitet.

Tendensen är idag den motsatta: de marginaliseras. Medialiseringen av samhällslivet har paradoxalt nog ställt de intellektuella åt sidan, gjort dem närmast museala, obsoleta. I informationsteknologins tidevarv tycks skarpa analyser, udda perspektiv, smala intresseinriktningar ha blivit bristvaror. Det lekmannamässiga, ”alla kan”, har blivit ett överordnat motto. Men alla kan ju inte, alla vill ju inte, alla bör inte.

Arbete – också intellektuellt arbete – måste ha att kvalitetskriterium. Den som går med sin cykel till en reparatör vill ha den lagad på rätt sätt; cykeln ska hålla ännu en tid, inte bara under hemfärden. Den intellektuelle bör principiellt ha samma yrkesmässiga krav på sig: tröskel- och utslagningsmekanismer är nödvändiga, som i all tävlan om det bästa, det excellenta. Det finns lika liten anledning att premiera andligt skräp som artistisk kitsch.

Så efter arbetsdagens slut måste jag fråga mig ärligt: Duger det här? Och när jag nu har skrivit min artikel färdigt måste jag ställa frågan: Duger det här, Patrik Engellau?

Nedtecknat 1 maj, en arbetets helgdag.

Anders Björnsson är publicist och historiker, tidigare verksam på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Han utgav hösten 2015 Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders förlag).