Patrik Engellau

Jag ska inte påstå att jag är expert på företag – vem är det? – men jag har en del erfarenhet, inte minst som ägare av en börs för små och medelstora företag, där jag rätt nära kunnat följa ett stort antal företags öden.

En provisorisk lärdom jag dragit är att när ett företag verkar bra så är det ofta mycket bättre än det inledningsvis tycks vara. Om man rotar i ekonomin och företagets situation så ser allt ännu ljusare ut än man först trott.

Även det omvända gäller. När man anar att något inte står rätt till i ett företag visar det sig häpnadsväckande ofta att verkligheten är ännu värre, vilket man upptäcker om man snokar och gräver.

Jag kommer att tänka på denna lärdom när jag ser på Miljöpartiet. Många, till exempel Mohamed Omar, Leif GW Persson och Nalin Pekgul, har länge hållit fram exempel på tveksamheter och underligheter i partiet, men en sådan som jag, som bara varit allmänt avog och misstänksam inför detta parti, har inte brytt mig så mycket. Min medfödda klockartro på att det ska finnas något slags grundförnuft i Sverige har alltid intalat mig att den typen av barnsliga och svärmande idéer som frodats i Miljöpartiet aldrig egentligen skulle kunna få något genomslag.

Jag borde för länge sedan ha dragit parallellen med dåliga företag. Jag borde ha erinrat mig hur jag beskrev dem: Om man sticker in ett finger på ett ställe i företaget och det luktar skit så kan man ge sig fan på att det luktar skit varhelst man placerar sitt finger.

Ursäkta om jag är vulgär, men skitlukten kring Miljöpartiet blir alltmer påtaglig.

Vi får se hur det går, men när jag betraktar de senaste dagarnas turer kring partiet så börjar ett försiktigt hopp spira inom mig. Nationen verkar vilja syna och avslöja all unkenhet som nu börjar sticka oss i näsan. Jag hoppas journalisterna fortsätter att terrieraktigt bita sig fast i bytet och inte ger sig förrän allt är undersökt och blottlagt.

I den bästa av alla världar ser vi nu en brytpunkt, en vändning. Den politiska korrekthetens främsta politiska symbol, Miljöpartiet, står nu med ändan bar och förevisar vad som egentligen dolt sig bland de högstämda och självrättfärdigande flosklerna, nämligen infiltration av extremistiska sekter. Ser det ut som, i alla fall.

Varför skulle en sådan vändning i så fall inträffa just nu? För ett år sedan tror jag inte Kaplan hade behövt gå. Men svenska folkets tålighet har en gräns och även journalister är människor. Under det senaste halvåret har mångkulturdoktrinen rämnat. Man ska vara riktigt bigott för att inte ha upptäckt och erkänt detta. Mitt klockarhopp är att det svenska etablissemanget på det hela taget inte är fullt så bigott.

Men jag erkänner att det är fullt möjligt att det går ett tag och att allt sedan återgår till det vanliga.