Mohamed Omar

Poeten och politikern Ture Nerman, bokhandlarson från Norrköping, var en radikal socialist, till och med kommunist, men tänkte om under senare delen av sitt liv. Han är också känd för sitt antinazistiska engagemang under kriget med tidningen Trots Allt!

Den andra delen av Nermans självbiografi i tre delar kom ut 1950, heter Allt var rött och omfattar tiden 1909-1929. I förordet beskriver han den så:

”Allt var rött handlar om, hur en svensk borgarpojke kommer med i aktivt arbete i arbetarpressen och, efter ett par års idyll i en landsortsstad, in i den period av oro och stora händelser, som mänskligheten utsattes för med det första världskriget. Han råkade själv in i ett större sammanhang och följde hela sitt hjärtas röst i tro på den arbetarklassens historiska mission, som i socialismens tecken skulle skapa den nya världen. Han följde sin internationalistiska inriktning linan ut med Lenin.”

Ja, Nerman bar på en ”röd lidelse” och hyllade Lenin och den ryska oktoberrevolutionen, som han såg som en fortsättning på den franska med bolsjevikerna som de nya jakobinerna. Men med åren skulle han revidera sina åsikter, dock tog han inte avstånd. Han menade alltid väl.

”Författaren tar på intet vis avstånd från sina åsikter men han ser dem undan för undan på historiskt avstånd. Han tillhör en grupp som har menat väl och rätt men fått orätt av utvecklingen.”

Ture Nermans biografi är väl värd att studera, särskilt på grund av hans självkritik. Men även för hans breda bildning och kloka resonemang. Och så skvallret förstås! För mig har skvallret alltid varit en del av tjusningen med självbiografier: vad har de att säga om tidens kändisar. Jag tycker också att Nermans religionskritik är intressant med tanke på att religiös fundamentalism åter har blivit en kraft att räkna med i vårt land, denna gång i form av islam.

Hösten 1909 är det storstrejk. Nerman är anställd som journalist på den röda tidningen Nya Samhället i Sundsvall. Han är segerviss och tror att han under sin levnad ska få uppleva det socialistiska framtidssamhället: ”Jag hade klart för mej, att vann inte arbetarna på fredlig väg, så skulle det bli revolution. Och då skulle det inledas en ny period i Sveriges historia.”

Men strejken körde fast och blev Nerman osäkrare och började syssla med andra saker.

”I den allt mera osäkra väntan på revolutionen ordnade jag Sundsvalls arbetarbibliotek, som jag hade blivit vald till bibliotekarie för och satt mej i sinne att göra det till Sveriges finaste arbetarbibliotek. Jag mönstrade ut litterärt och för klasskampen värdelöst gods och köpte så långt det magra anslaget räckte Strindberg, Fröding, Forsslund, Jack London och annat nyttigt nytt.”

Bra böcker! Själv läste han Strindbergs upsaliensiska studentnoveller och Nietzsches Antikrist. Strindbergs noveller fann han ”bara så där” men Nietzsche ”slog gnistor” i honom.

Men det här är inte platsen att kommentera hela Nermans biografi. På sidan 35 i den andra delen finns ett återtryck av en Sundsvalls arbetarbiblioteks annons i tidningen Nya Samhället. En stolt manlig arbetare håller en fackla i en hand, upplysningens ljus, och några böcker i den andra. Segerviss tågar han mot den socialistiska utopin.

I annonsen citeras ett tänkespråk ur Hávamál, den vise Odins sång: ”Ej bättre börda du bär på vågen än kunskap mycken”. Men där finns också en krass upplysning: boklån kostade 5 öre per vecka. Det var alltså inte gratis att låna böcker på Sundsvalls arbetarbibliotek.

Nuförtiden har de flesta av oss tillgång till bra bibliotek – och vi kan låna gratis! Vem som helst kan gå in på bibblan och plocka med sig en Strindberg eller en Nietzsche. Det är mäktigt. Men det är inte alla som går dit för att läsa. Vissa går dit för att hänga, slå dank eller skräpa. De använder biblioteket som ett uppehållsrum eller en fritidsgård.

På en del ställen har det blivit så stökigt att väktare måste anlitas för att hålla ordning. Det räcker inte att hyscha längre. Det finns bibliotek där personal bär larm på sig. En bibliotekarie i Huskvarna blev nyligen misshandlad av en av dessa värstingar. Det har förekommit att man vandaliserat möbler och förstört böcker. Helgerån! Biblioteken är kunskapens tempel.

Tysta bibliotek fyller ett viktigt behov för unga människor från låginkomstfamiljer. De som inte har en studieplats hemma och behöver någonstans att göra sina läxor eller skriva uppsats. För dem som inte har ärvda pengar och kontakter betyder studier en hel del om man ska ta sig upp.

För att råda bot på stöket föreslår jag att man inför ett biblioteksmedlemskap. Avgiften kan ligga på säg 50 eller 100 kronor per år. För att få vistas på ett bibliotek måste man visa upp både medlemskort och legitimation. Den som är medlem får tillträde till alla bibliotek i landet.

Hur ska det gå till i praktiken? Jag påstår inte att jag tänkt på allt, inte i närheten. Man kan behöva peta i bibliotekslagen. Men något i den här riktningen bör göras för att få tillbaka lugnet på biblioteken. Jag tror att ett medlemssystem kommer att innebära att vi får se betydligt färre, som helt ointresserade av böckerna, bara hänger på biblioteken. Detta medan avgiften är så låg att den inte avskräcker hederliga medborgare.

Avgiften kanske till och med skulle kunna vara så skruttig som tjugo kronor. Det viktiga är att man tvingas betala ett belopp, fylla i en blankett och bli medlem för att få vistas i lokalen. Det blir en tröskel att ta sig över för värstingarna. Ja, också en pytteliten ansträngning kan vara för stor för den som egentligen inte bryr sig.