Lördagen den 16 april gick jag till Stockholms konserthus för att lyssna till pianisten Daniel Barenboim. Stora salen var utsåld; jag hade beställt biljett först dagen före och fått en plats på andra radens balkong, tredje bänken. Många vänner och bekanta mötte jag i publiken. Det blev en helgjuten prestation, av en skojfrisk 78-åring. Som så ofta var extranumren nästan roligast: en Chopin-nocturne en fantasi av Schumann.

All spänning i kroppen är borta då. Tiden finns inte.

Det som slog mig var hur denne pianist (som lärde mig hur man ska spela Mozarts a-moll-sonat) liksom smälte samman med sitt instrument. Inga nävar som svingades i luften, inget bakåtkastat hårsvall, inga fasoner som unga artister numera ägnar sig åt. Hans fingrar var som klistrade vid klaviaturen; kraften kom inifrån, inte uppifrån. Klangen var sällsynt rund och icke-metallisk.

Den där lördagen i Stockholms konserthus blev en sådan där extradag som livet ibland bjuder på.

Ett ”bravo” hade jag velat ropa. Men det gick inte. För i bänkarna reste sig de närvarande så snart den sista tonen hade ebbat ut. De började tjuta och stampa. De skrek, de rörde sig i vågor. Det var som i Globen. Stönen överröstade applåderna. Barenboim var artigheten själv, men efter det andra extranumret satte han in stolen under flygeln. Det fick vara nog.

Jag betraktade en kvinna som jag hade älskat i ungdomen. Hon satt på bänken framför mig. Hon grät, i tysthet. Och hon skämdes inte. Vi växlade några ord. Sedan gick jag på en bjudning, och sedan åkte jag ut till landet.

Evenemangskulturen har nu definitivt erövrat repertoaren. Event: det är utlevelse, istället för inlevelse. Som student bodde jag ett år på Kungsgatan. 1970, det var Beethoven-jubileum. Heutling-ensemblen gav alla kvartetterna. Det var oroliga tider. Jag gick dit, till Lilla salen, för att avskärma mig och uppnå någon form av fridsamhet. En troende, föreställer jag mig, uppsöker mässan av samma anledning. Inga kampparoller, inget larm. Mässljuden är skira, också när de uppfyller hela rummet.

Och vilken tur, tänkte jag, att jag köpte med mig hem en CD: Barenboim och Martha Argerich, argentinska judar, nästan jämnåriga, spelar fyrhändigt – Schumann, Debussy, Bartók. På landet gick det så bra ihop med fåglalåten. Vi lyssnade till ett läte, utifrån, som vi inte kunde placera – till lunken av En blanc et noir. I bakgrunden hördes surret av en traktor.

Men vad är det som händer på Stockholms konserthus och andra arenor? De där vrålen, explosionerna. Jag växte upp med Gunnar Svensson, den fine jazzpianisten från Luleå, som närmaste granne. Han smekte tangenterna. Gunnar jobbade på ett musikförlag och gav mig Schumanns Kinderszenen, också andra nothäften. Jag följde genom väggen hur han komponerade Spader Madame. Det var en bildningsresa. Ibland kom en blind pianist på besök, Reinhold Svensson, ingen släkting, också han boende i Sundbyberg. Spelade för Putte Wickman.

Utlevelsen – den står i vägen för bildningen. Den är extas; bildning kräver någon form av askes, av uppoffring. I vår tid ska man inte uppoffra sig. Nå, det är en kortsiktig kalkyl! Ty uppoffring lönar sig. När man studerar, offrar man någonting. Det är inte roligt jämt, kan inte vara. För att göra framsteg som pianist behövde jag sitta två timmar vid pianot; för att hålla standard en timme, minst. Då talar vi om en amatör. Det professionella styrs av anda kriterier.

Det finns inga genvägar. Sensationalismen är en återvändsgränd. Den moderna pedagogiken har fångats där. Den är aktivitetsinriktad, pyssel och knåp. Men arbete – det är på allvar, svett och tårar. När Daniel Barenboim såg den där lystna publiken – som han uppträdde närmast höviskt gentemot, och så vacker han var i sin moderna redingot! – ställde han pallen under pianot.

Något tredje extranummer hade de inte gjort sig förtjänta av.

Anders Björnsson är publicist och historiker, tidigare verksam på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Han utgav hösten 2015 Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders förlag).