Patrik Engellau

Så här skriver myndigheten Sveriges Domstolar:

I Sverige har vi tre typer av domstolar: de allmänna domstolarna som består av tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, de allmänna förvaltningsdomstolarna, det vill säga förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen, samt specialdomstolarna som avgör tvister inom olika specialområden, till exempel Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen.

De allmänna domstolarna hanterar mål där staten varken är förövare eller offer utan bara domare. Förvaltningsdomstolarna hanterar mål där staten är en av parterna och domare tillika. Låter det snurrigt? Staten både part och domare? Är staten då inte jävig? Kan man tänka sig annat än att staten tid efter annan dömer till sin egen fördel? (Systemet inrättades av den enväldige konungen Karl XI och finns Sverige och Finland, som då var en del av Sverige, samt i ett antal andra länder.)

Min medarbetare Pär Cronhult gjorde för ett tag sedan ett unikt juridiskt experiment, som pekar på att förvaltningsdomstolarna i skattemål faktiskt, som man kunde förvänta sig, är partiska till statens förmån. Här finns rapporten om detta.

Förvaltningsdomstolarna visar sig till exempel vara mycket mindre noga med bevisningen än de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål. För att fälla en brottsling måste en allmän domstol, enligt beslut i Högsta Domstolen, finna vederbörande skyldig ”bortom rimligt tvivel”, vilket ibland översätts till 95 procents säkerhet.

Högsta Förvaltningsdomstolen har inte på motsvarande sätt satt ned foten när det gäller beviskrav i förvaltningsdomstolarna. Det råder en föreställning inom dessa att man bör vara 75 procent säker i skattemål, men rapporten visar att ofta inte ens når så långt.

Skatteverket, å sin sida, tycks nöja sig med 50 procents säkerhet för att fälla en skattskyldig. Förvaltningsdomstolarna är så pass tillmötesgående gentemot Skatteverket att den skattskyldiges rättssäkerhet är skakig när han överklagar Skatteverkets beslut.

Det är förstås grannlaga att anklaga förvaltningsdomstolarna för att ”döma fel”. Bara om man fick förvaltningsdomstolarna att i identiska fall döma helt annorlunda – och till statens förmån – än de allmänna domstolarna skulle man ha säker grund för sina förmodanden.

Under tre år genomförde Pär ett sådant juridiskt experiment.

Det handlar om OCR-nummer. När man gör en insättning på sitt skattekonto hos Skatteverket måste man skriva ett OCR-nummer. OCR-nummer är långa. Det är lätt att skriva en siffra fel. Om man skriver fel kan betalningen hamna på någon annans skattekonto.

Om Skatteverket har en fordran på ett företag och det plötsligt kommer in pengar på företagets skattekonto tar Skatteverket omedelbart pengarna för täckande av fordran. Med lite otur kan ett företag genom ett OCR-misstag betala in pengar till ett bolag med skuld till Skatteverket. Skatteverket tog då pengarna och vägrade rutinmässigt att betala tillbaka till inbetalaren när felet uppdagades.

Pär fick kontakt med två olika företag som oberoende av varandra råkat ut för just detta. Dessa mål kunde drivas i båda domstolssystemen.

Med Pärs hjälp drev det ena företaget sin process genom förvaltningsdomstolarna, medan det andra företaget gick genom de allmänna domstolarna med hjälp av en advokat som samverkade med Pär.

Förvaltningsdomstolarna – såväl förvaltningsrätten som kammarrätten; Högsta Förvaltningsdomstolen nekade företaget prövningstillstånd – gav Skatteverket rätt. Företaget förlorade de felaktigt inbetalade pengarna och ålades att betala skatten en gång till.

De allmänna domstolarna däremot – alla tre instanserna: tingsrätt, hovrätt och Högsta Domstolen – ställde sig enhälligt på den skattskyldiges sida. Skatteverket dömdes att betala tillbaka pengarna.

Med svansen mellan benen betalade Skatteverket tillbaka pengarna även i det fall där verket vunnit. (Annars hade företaget drivit sitt ärende till tingsrätt och vunnit målet där.)

Sannolikt går det inte att få mer svart på vitt än så när det gäller hypotesen om förvaltningsdomstolarnas partiskhet till statens förmån.

Det är dags att börja tänka på hur man ska få förvaltningsdomstolarna att lägga band på sin följsamhet gentemot staten och i stället värna mer om medborgarnas rättssäkerhet.