Vem, är egentligen den anonyme prästen, som fått den annars balanserade och återhållsamme Patrik Engellau att brista ut i en domedagsliknande litania över Svenska kyrkan?

Jo, skriver den senare, han är rädd att träda fram med namn, eftersom han anser sig ”övervakad av sina politruk-kollegor” Därför måste han också formulera sig försiktigt. Men skribentens okände sagesman drar ändock till med att kyrkan anser frågan om den globala uppvärmningen vara viktigare än evangeliet.

Engellau är ännu mer drastisk i sitt omdöme om vår demokratiska och rikstäckande folkkyrka. Den ”är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt . . .”

Låt mig i lång vetskap om att allt förvisso inte är klanderfritt i kyrkan sätta skåpet på plats och vänligt men bestämt korrigera beskrivningen, som närmast kan liknas vid en nidbild. Och ingen tjänar som bekant på nidbilder och överdrifter, särskilt som kritikernas syften i grunden är goda, vilket givetvis måste tillskrivas en präst och en seriös samhällsdebattör, som aldrig skulle kunna misstänkas för att hysa revolutionära och för kyrkan destruktiva tankar.

Så länge har jag som förtroendevald i Svenska kyrkan – i kyrkomöte, på stifts- och församlingsnivå – varit engagerad att jag med decenniers erfarenhet vågar slå fast att evangeliet aldrig negligeras, att Trosbekännelsen läses unisont, den som är själva bekräftelsen på den tro som är kyrkans, vid varje gudstjänst och högmässa och vilka lika regelbundet avslutas med prästens välsignelse. Aldrig någonsin har jag hört att detta är ersatt av utläggningar om den globala uppvärmningen eller andra samhällsfrågor.

Och ingen präst har någonsin kunnat ge exempel på att han, eller hon, har blivit övervakad, styrd eller fått sina predikningar granskade av illvilliga och så kallade politiskt korrekta förtroendevalda, det vill säga de som i artikeln kallas ”politruker”! Det är nämligen inte ovanligt att präster, huvudsakligen från den kvinnoprästfientliga, högkyrkliga minoriteten, vädrar olust över de folkvalda beslutsfattarna och deras påstådda fel och brister. Men när de ombeds ge konkreta exempel på – enligt Engellaus sagesman – ”övervakningen”, blir det tyst.

Predikstolen är fri – och skall vara fri. Den är prästens arena, en plattform för spridning av just evangeliet, trons, rättens, sanningens religion! Naturligtvis skall från predikstolen eller i andra kyrkliga sammanhang frågor om den globala uppvärmningen eller vårt lands ansvar för att hjälpa människor i nöd – flyktingfrågan – också kunna ventileras. Allas vårt ansvar för miljön är centralt och högaktuellt. Och jag kan försäkra den mot kyrkans nuvarande budskap så kritiske Patrik Engellau och hans sagesman, att Gud och Jesus finns med i varje gudstjänst, precis som det givetvis skall vara. Sedan är det förstås en annan sak att prästerna och deras predikningar är olika, respektive innehåller skilda betoningar. Men också detta är helt i sin ordning.

Om sagesmannen uppfattar sig som övervakad och kontrollerad, skall han omedelbart träda fram och delge kyrkoråd och i förekommande fall domkapitlet vad han utsatts för. Sådant skall nämligen beivras.

När ovanstående är att på pränt, skall också markeras att kyrkan förvisso förtjänar kritik för utspel av det slag, som jag tror att Engellau innerst inne syftar på, exempelvis ett agerande från främst nationellt kyrkligt håll som kan tolkas som politiska ställningstaganden i enskilda frågor. Det så kallade påskupproret för några år sedan gällande välfärden var ett sådant, liksom den djupt olyckliga, orättvisa och ensidiga kritiken mot Israel i Mellanösternfrågan är ett annat.

Att rikta udden mot den enda demokratin i området och bortse ifrån våldet på den palestinska sidan tyder inte på gott politiskt omdöme hos dem som driver frågan. Här önskar man verkligen att de ”politiskt korrekta” i kyrkoledningen blir tydligare åthutade av de mer omdömesgilla där.

Men fördöm inte hela kyrkan, bara därför att några få försöker använda den som politisk plattform. Svenska kyrkan är nämligen Guds kyrka i dag som i går – och den är hela vårt folks rikstäckande demokratiskt styrda kyrka. En kyrka att vara stolt över!

Bengt Olof Dike är tidigare kyrkomötesledamot i 17 år, stifts- och församlingsengagerad.