Stefan Hedlund

Ett av de helt centrala dragen i den svenska flyktingdebatten är att det har etablerats ett starkt tabu mot att sätta grupp emot grupp. För dem som önskar hålla sig inom åsiktskorridoren gäller att man inte får peka på att ungdomars behov av bostad kommer att ställas emot behovet av ett massivt byggande av boende för asylsökande. Man får inte antyda att vårdköerna kommer att bli väsentligt längre, då många av de nyanlända har omfattande vårdbehov. Man får inte peka på att svenska skolbarns rätt till god utbildning kommer att urholkas, då de nyanländas barn har behov av stort stöd och så vidare.

Sunt förnuft säger att detta är fullständigt absurt. All ekonomisk politik handlar i grunden om avvägningar, om att just sätta grupp emot grupp – pensionärer mot ungdomar, storstad mot landbygd, försvaret mot sjukvården och så vidare. Avvägningar kan ibland bli smärtsamma och kräva betydande politisk kompromissförmåga. Men detta är i hög grad vad politik handlar om – att skapa tillräcklig enighet kring svåra avvägningar för att problem skall gå att lösa.

I flyktingpolitiken har dock denna verklighet suspenderats. Migrationsverket har nu de facto fått fri dragningsrätt på Riksgälden. Dess budget för innevarande år kommer att vida överstiga försvarsbudgeten. Asylboendet motsvarar i antal personer boendet i en mellanstor svensk stad, och i kostnader säkert mer därtill. Samtidigt förklarar Rikspolischefen att han kommer att anställa 700 ytterligare tjänstemän, trots att det inte finns pengar i budgeten.

I den postmoderna drömmens land skapas en angenäm föreställning om att de tiotals miljarder skattekronor staten nu måste lägga ned på att hantera flyktingkrisen på något vis kan trollas fram ur tomma intet, utan att någon drabbas. De som pekar på att grupp faktiskt kommer att behöva ställas emot grupp brännmärks lättvindigt som rasister.

I verkligheten gäller att man på kort sikt kan täcka de skenande kostnaderna via upplåning, men det är självfallet inte någon hållbar politik. Runt hörnet finns en verklighet där grupp kommer att behöva ställas emot grupp, där de nyanländas starkt växande krav på resurser kommer att behöva gå ut över andra delar av samhället.

Det må vara begripligt att/om regeringen och dess stödtrupper inte gärna ser att svenska skattebetalare får en alltför tydlig bild av vad kalaset kommer att kosta, och av vem som i förlängningen kommer att drabbas, via nedskärningar och skattehöjningar. Bakom denna bekvämlighet döljer sig dock allvarliga hot emot den grundläggande samhällssolidaritet som hittills bidragit till att göra Sverige till ett välmående land.

Låt oss som exempel ta svenska fattigpensionärer, som under många år har kämpat via sina organisationer för att få till stånd vad de upplever som en rättvis beskattning. De har vid varje dylik uppvaktning fått veta att det skulle bli alltför dyrt, att det inte finns pengar till en sådan rättvisereform.

Nu upptäcker de att det plötsligt finns tiotals miljarder kronor att spendera på människor som inte bidragit till att bygga vår välfärd, och som regeringen i tiotusentals fall kommer att försöka utvisa, då de inte har asylskäl. De upptäcker att personer med utvisningsbeslut, som alltså inte har laglig rätt att vistas i vårt land, trots detta har rätt till försörjning, till gratis tandvård och sjukvård, samt att ha sina barn i skolan.

En ryggmärgsreaktion från dem som inte vill se begränsningar av migrationen till vårt land är att påpekanden av detta slag är tecken på rasism, att blotta omnämnandet av dylika fakta spelar i händerna på främlingsfientliga kretsar. Så reduceras fattigpensionärer till rasister. Det är bara en tidsfråga innan en majoritet av svenskarna på samma vis av åsiktspoliserna har reducerats till rasister.

Det enda verksamma medlet emot samhällssplittring är öppenhet. Det är bara genom att öppet redovisa vad flyktingkrisen kommer att kosta, och att förklara hur dessa kostnader kommer att behöva fördelas, som landets regering kan vinna uppslutning bakom sin politik. De svenska journalister som nu så frenetiskt värjer sig mot anklagelser om att förtiga flyktingpolitikens verklighet ställs här inför en betydande utmaning.

Hur stora kommer de direkta kostnaderna för flyktingmottagningen att bli? Hur stora kommer de indirekta kostnaderna att bli, av växande utanförskap, arbetslöshet och kriminalitet? Var kommer vi att tvingas till nedskärningar, för att hantera dessa kostnader? Och hur kommer grundläggande samhällssolidaritet att påverkas, i takt med att det blir tydligt hur stora omfördelningarna kommer att bli?

Det är först när vi börjar se undersökande reportage av detta slag som vi kan avfärda anklagelser om att svenska journalister sysslar med åsiktsförmedling snarare än med nyhetsförmedling.