Som fackligt aktiv sedan många år är det med stort intresse jag följer debatten om hur integrationsfrågan skall lösas. Från borgerligt håll flaggas alltmer unisont för en politik där löntagarkollektivet ”skall ta sitt ansvar” och acceptera sänkta ingångslöner för nyanlända för att dessa skall komma i arbete.

Dylikt är ett rött skynke för fackföreningsrörelsen. Även om Alliansen hävdar att detta grepp skall vara tillfälle och att nyanlända sedan skall nå upp i ”svensk lönestandard” så är det högst troligt att en sådan politik blir normbildande på arbetsmarknaden i sin helhet och därmed urholkar kollektivavtalen.

Den som arbetat fackligt är väl medveten om hur systemet med visstids- och deltidsanställningar missbrukas lite varstans och det är därför troligt att samma även kommer att ske vad gäller instegsarbeten med lägre ingångslöner. Särdeles många ”riktiga” självgenererande arbeten kommer knappast uppstå på en arbetsmarknad kännetecknad av ”lean production”.

Som konspiratoriskt sinnad människa funderar man genast på om den verkliga innebörden av Reinfeldts förment humanitära tal om att ”Öppna era hjärtan” och hur Sverige från ovan kunde ses ha plats för många fler människor i själva verket hade en baktanke. Oavsett vilket så var och förblir sistnämnda tal inget annat än ett retoriskt floskelargument eftersom geografisk yta saknar relevans i dessa sammanhang, förutsättningarna att sysselsätta människor kvarstår som a och o. Tvärtom framstår migrationspolitiken mer och mer som ett verktyg att omstöpa Sverige i nyliberal anda där var och en får sörja för sig själv samtidigt som agendan genomförs med en Potemkinkuliss av humanitet. Den som ifrågasatt dogmerna har omgående brännmärkts som rasist vilket effektivt dödat en sund debatt. Någon större vilja att diskutera de faktiska skillnaderna på flyktingmottagande, arbetskraftsinvandring och ekonomisk migration verkar inte stå på dagordningen.

Samtidigt har vi i Sverige en socialdemokrati som vidhåller en makroekonomisk modell med en air av keynesianskt 60-tal. Stora statliga satsningar finansierade genom upplåning skall kickstarta Sverige och skapa en ”superekonomi”. Sistnämnda förutsatt att integrationen lösts, en inte oansenlig petitess. Sverige som nation påstås stå inför en ”demografisk utmaning” när alla 40-talister skall gå i pension. Välfärdssystemen och pensionerna måste säkras genom invandring på grund av den svaga inhemska nativiteten. Det finns flera problem med detta synsätt, inte minst den usla svenska integrationen.

Staffan Danielsson (C), lät nyligen Riksdagens Utredningstjänst undersöka sysselsättningen bland invandrare. Det visade sig att efter åtta år har 25 procent heltidsarbete, inte hälften efter sju år som det vanligtvis brukar hävdas.

Skulle import av arbetslöshet vara detsamma som att säkra välfärdssystemen? Tvärtom utgör dagens migration en påtaglig påfrestning på våra välfärdssystem. Ofta framförs argument om att migrationen varit självfinansierande. Det må vara fram till den gräns där volymerna överträffar vad som kan sysselsättas och finansieras. Detta är vad vi nu ser. Dansk socialdemokrati har insett detta men bemöttes, i debattlandskapen i SVT fjol vid påpekandet att volymerna spelar roll av sitt svenska systerparti med orden: ”Nej, vi är rika länder. Vi löser detta!” En sådan håglös ovilja att ta problematiken på allvar förklarar i inte liten del varför SD nu är större än S inom LO-kollektivet.

Den demografiska utmaning vi sägs stå inför är heller ingalunda oproblematisk. Visst kommer många att gå i pension men samtidigt måste vi fråga oss vilka jobb som blir kvar och vilka som bortrationaliseras. I en alltmer globaliserad och avreglerad ekonomi med ökande utländskt ägande i Sverige så ökar incitamenten påtagligt, framförallt vid ett höjt skattetryck, att flytta produktion utomlands. Även om vi generellt skulle sänka ingångslönerna så kommer Sverige fortfarande inte vara i närheten att kunna konkurrera lönemässigt med till exempel baltstaterna och  Östeuropa. Att flytta produktion till ett annat EU-land är således en hägrande tanke i en alltmer profitmaximerande ekonomisk kontext. Visst kvarstår och ökar måhända arbeten i exempelvis offentlig sektor men dessa arbeten finansieras fortfarande via skatteuppbörd och är inte ”självfinansierande”. Att då öka antalet människor i arbetslöshet, bidragsberoende och i ”konstlade arbeten”, i den mån vi nu lite vanvördigt skall kalla offentlig sektor för detta, bidrar i viss mån till konsumtion i keynesiansk anda, men skall fortfarande som sagt finansieras genom skatteuppbörd eller upplåning.

Här kommer vi så till vad som fattas Sverige. Vi har alltså en borgerlighet som i varierande utsträckning kännetecknas av nyliberalism samtidigt som vi har en socialdemokrati som lever kvar i ett 60-talstänkande. Sistnämnda backas upp utav en regeringspartner som lever i en idealistisk låtsasvärld utan realpolitisk förankring. Längre vänsterut har vi ett parti som förefaller leva efter en planekonomisk modell där det är statens ansvar att sysselsätta människor, inte att tillse att det råder ett ekonomiskt klimat där arbetstillfällen kan genereras. Därtill har vi ett högerpopulistiskt parti som vuxit lavinartat i och med att många väljare, inte minst inom löntagarkollektivet, känner oro inför migrationen och många väljare känner även en avsaknad utav ett socialkonservativt alternativ i takt med att borgerligheten blivit alltmer nyliberal. Dilemmat är att SD ur en socialpolitisk aspekt måhända är att anse som socialkonservativt men ingalunda ur ekonomisk synvinkel. SD är inte liten mån nyliberalt även detta med en påtaglig ovilja inför fackföreningsrörelsen. Med detta avser jag att SD vad gäller ekonomisk politiken till lejonparten röstat med Alliansen och samtidigt intar en påtaglig avog inställning till svensk arbetsmarknads nuvarande organisering. Sistnämnda har märkts tydligt bland annat när Livsmedelsarbetarförbundet ifjol satte ett bageri i Linköping i blockad.

Att svensk politik nu framstår som så handlingsförlamad och oförmögen att tackla de utmaningar som vår nation står inför skulle jag vilja hävda bottnar i att den politiska startelvan kännetecknas av nyliberalism, obsolet vänsterpolitik och populism på de båda politiska ytterkanterna. Var finns socialliberalismen och var återfinns ett socialkonservativt alternativ även avseende den ekonomiska politiken? Klart är att det i längden enda hållbara är att minska migrationsvolymerna, det är inte realistiskt att normalisera en sexsiffrig migration in till Sverige varje år såsom exempelvis Miljöpartiet talar om. Detta har ingalunda med rasism, nationalism eller välfärdschauvinism att göra, det är en nationalekonomisk fråga och att tillse att samhällsstrukturen inte havererar. Den svenska politiken känns i dagsläget även utan DÖ som ett skyttegravskrig där båda motståndarna bestämt att inte skjuta på varandra utan hukar i sina ställningar till förfång medborgarna och för vår framtid. Realpolitik fattas Sverige.

Dennis Andersson är stats- och samhällsvetare, ekonomisk historiker och fackligt aktiv sedan många år