Mohamed Omar

Anna Sundberg konverterade till islam som ung studentska i Lund på 90-talet. Det var ingen mjuk och flummig version av islam utan den striktaste formen som finns: salafismen. Hon blev en del av den internationella jihadrörelsen och stannade där i 16 år. Hennes man var terrorist.

Nu har Anna tänkt om. Hon har lämnat sitt tidigare liv och skrivit en bok om sin resa. Den heter Älskade terrorist och släpptes nyligen. Den 7 mars publicerade Dagens Nyheter en stor intervju med Anna. Hon berättar om bitterheten över de förlorade åren och viljan att ta igen. Göra sådant hon inte fick, som att kolla på teveserier.

Hon mötte islam i ett sårbart tillstånd. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med sitt liv. Men när hon blev muslim var det som att allt blev förklarat, hon kastade sig in i det. Hon bytte ut sina gamla vänner mot ”bröder och systrar”. Det var som att vara en del av en saga om kampen mellan gott och ont. Väst var de onda, de ädla jihadkrigarna försvarade sig.

Jag känner igen detta, även om jag själv aldrig blev lika extrem som Anna. Liksom Anna var jag sårbar och sökte en väg. Då hittade jag ett sammanhang, en grupp som sa att jag var dyrbar. Jag idealiserade också troende muslimer och såg väst som dekadent och ruttet.

Liksom Anna har jag försökt hitta tillbaka till den jag var före islam, men också försökt göra något nyttigt med mina erfarenheter. Berätta för andra. Jag har kunskaper och erfarenheter som få svenskar har. En förklaring till att Anna stannade kvar så länge var att hon var för stolt för att erkänna att hon gjort fel. ”Hur banalt det än låter så kan det vara en del av förklaringen”, säger hon till DN. ”Nu har jag valt det här, då kan jag inte backa från det.”

Det var samma sak för mig. Det var svårt att erkänna att jag varit dum. Men längtan att helt och fullt återansluta sig till den västerländska kulturen, att få tänka, skriva och tala utan att behöva förhålla mig till islamiska normer och vad muslimer skulle tycka, blev för stark. Det kanske går att göra det som väldigt liberal muslim också, men jag fick inte ihop det. Dessutom tappade jag tron.

Anna berättar om alla roliga saker hon missat under åren som strikt muslim: ”Ja, alla samtal som jag inte har haft. Alla böcker som jag inte har läst och all musik som jag inte har hört.” Det är så mycket man inte får göra! En sak som är förbjuden i traditionell islam är att skratta. Som en del av den jihadistiska miljön fick Anna inte skratta, bara le stillsamt. ”Men att skratta högt och kasta huvudet tillbaka som jag gärna gör, var förbjudet och fult”, säger hon. Det var verkligen härligt att få göra det igen.”

När jag som tonåring började gå till moskén fick jag höra att Gud ser oss hela tiden och att det därför var opassande att skratta. Om du stod inför en mäktig kung, kunde de säga, skulle du då inte ha en allvarlig och värdig min? Jag fick också höra hadither, yttranden av profeten Muhammed, där han sagt till sina följeslagare att om de visste vad han visste, alltså om helvetets fasansfulla plågor, skulle de skratta mindre och gråta mer. Jag fick höra att Muhammed log, men aldrig skrattade.

De först uppenbarade kapitlen i Muhammeds bok, Koranen, har en skräckfylld grundstämning. De skildrar den nära förestående domedagen då Gud förgör sin skapelse. Den skulle komma helt plötsligt, när man minst anar det. Det fanns ingen tid för skratt.

Men i Koranen finns det en vers där skrattet faktiskt skildras positivt. Då handlar det om skadeglädjen paradisets invånare känner när de tittar ner på de olyckliga som torteras i helvetet. I K. V. Zettersténs översättning från 1917 låter den så här: ”Och den dagen skola de, som tro, skratta åt de otrogna”.

Men så länge vi befinner oss på jorden bör vi oroa oss och våndas över livet efter detta snarare än skratta. Vi fick höra berättelser om hur Muhammeds följeslagare vakade hela nätterna, gråtandes i ångest. De ansågs vara goda förebilder.

Jag tänker på hur jag som osäker tonåring satt där i moskén. Av vissa sågs jag som en trofé. Någon att visa upp: ”Titta, en svensk muslim!” Jag minns hur jag ville passa in och var livrädd för att göra fel. Jag minns hur skamsen jag blev när jag tillrättavisades av någon from och allvarlig typ för att ha skrattat högt. Det var inte samma sak när en född muslim blev tillrättavisad, tyckte jag. De var liksom självklara muslimer. Jag kände att min muslimskhet var ifrågasatt.

För kvinnor är det ännu värre eftersom deras röst räknas till det som kallas ”awrah”, en del av deras nakenhet. Rösten anses kunna fresta män och kvinnan bör därför tiga i deras närvaro eller förvränga sin röst så att den låter ”manlig”. I Koranen befaller Gud profetens hustrur att inte tala med mjuk röst så att de frestar män.

Många muslimska kvinnor känner inte till denna förmaning, struntar i den eller tar väldigt lätt på den, men Anna var salafit och dessa försöker att följa Koranen och Muhammeds exempel till punkt och pricka. Men det är inte bara salafiter som är noggranna, utan även ”moderata islamister”.

Turkiets vice statsminister Bulent Arinc höll ett tal 2014 där han tog upp kvinnors uppförande. ”En kvinna borde veta vad som är syndigt och inte”, sa han. ”Hon borde inte skratta högt inför folk.” Han är alltså en del av samma AK-parti som Erdogan.

Jag önskar att man kunde vifta bort en sådan kommentar med ett LOL (laughing out loud) på Facebook och gå vidare, men det är en sorglig verklighet i delar av den muslimska miljön, att kvinnor skuldbeläggs för att de skrattar. De gömmer glädjen inom sig.